Bonnie, Clyde och ett stycke motorhistoria

The Henry Ford Museum

Bild: The Henry Ford Museum

Min bäste herre.

Medan jag fortfarande har luft i mina lungor vill jag berätta för er vilken förstklassig bil ni tillverkar. Har jag möjlighet att välja bil när jag ska försöka komma undan så tar jag alltid en Ford. Ford ger mig hög fart, uthållighet och frihet från trubbel. Även om min verksamhet inte är helt laglig så kan det inte skada att berätta för dig vilken bra bil ni har i Ford V8.

Din förtrogne,
Clyde Barrow

Brevet är formulerat av den ökände bankrånare Clyde Barrow, som tagit sig tiden mellan bankrån, eldstrider och erotik att skicka en kort kommentar om hur tacksam han var över Fords V8-motorer.

Torsdagen den 10 mars 1932 stämplade Henry Ford in Nr 1 i motorblocket på den första Ford V8 som rullade ut från The Ford Motor Company. Ford hade lyckats göra denna typ av exklusiva motor i en konsumentupplaga. Nu var den gjuten i ett stycke. Tidigare V8:or hade bultats ihop av 2-3 gjutblock. Det var en bil som gick i 135 km/t och drog 1,2 lit/mil. Den som önskade en V8 i sin Ford istället för en rak fyra behövde endast betala 10 dollar extra. Omvandlat i dagens penningvärde kostade det alltså 1500 kr extra att få en V8 under huven när man köpte en ny Ford!

Bonnie och Clyde hade vanligtvis en bil med en bil med fyrcylindrig motor parkerad direkt utanför banken eller platsen för rånet för att inte väcka uppmärksamhet. Denna användes efter utfört rån för att ta sig till ”stadens utkant” där en Ford V8 fanns för den fortsatta flykten.

Lustigt nog spelade även Fords V8-motor en viktig roll under polisens bakhåll i Louisiana som blev parets undergång. Polisen kom väl förberedda. De hade utfört provskjutningar med maskingevär på just Ford V8 för att se om plåten stod emot kulorna. De hade tydligt lärt sig känna igen ljudet av en Ford V8 så att de på lång väg kunde höra Bonnie och Clydes annalkande bil. En god vän till gangsterparet hade även övertalats om att vinka på hjälp vid vägkanten intill en punkterad bil. Därefter tog polisen över. Omkring 150 skott avlossades mot gangsterparet.

Bilen finns bevarad med alla sina kulhål på ett museum i Nevada, USA.

Arkivmaterial ur Carl Sahlins Bergshistoriska samling nu digitalt publicerat

Arkivhandling ur Carl Sahlins bergshistoriska samling, Sala gruva och silververk.

 

Det metodutvecklande forskningsprojektet Digitala modeller är ett samarbete mellan Tekniska museet och HUMlab vid Umeå universitet.

Med utgångspunkt från valda delar av museets samlingar vill projektet både utforska den digitala teknikens möjligheter och industrialismens berättelser om samhälle, människor och miljöer.

Inom projektet har ett urval ur Carl Sahlins bergshistoriska samling digitaliserats. Det rör sig om ca 46 000 poster, motsvarande lika många dokument som nu finns tillgängliga på DigitaltMuseum.

I ca 50 år samlade Carl Sahlin material om gruvor och bruk runtom i Sverige. Han var intresserad av nästan allt som hade en koppling till bruken som han registrerade; Vardagslivet i bruksorterna, tekniska lösningar, geologiska förutsättningar, kungligheter som besökt platserna genom historien, brukens ekonomi, växtligheten i områdena, maten som gruvarbetarna åt… Listan kan göras lång. En hel del äldre handlingar skänktes också till honom av bruksarkiven han besökte.

Bland det digitala materialet kan du hitta Sahlins egna anteckningar, äldre handlingar, handmålade kartor från 1600–1700 talet, ritningar, böcker, tidningsklipp och mycket annat.

Följande gruvor och bruk finns representerade i materialet;

Borggårds bruk, Borkhults bruk, Borgviks bruk, Gunnebo bruk, Hofors Järnverk, Huskvarna vapenfabrik, Höganäs Stenkolsgruvor, Högfors och Persbo bruk, Hörle bruk, Karlsdals bruk, Kirunagruvan, Klosterverken, Laxåverken, Ransäters bruk, Sala gruva och silververk, Skyllbergs bruk, Stora Kopparberget; Falu gruva och kopparverk, Storforsverken, Stripa gruvfält, Surahammars bruk, Uddeholmsverken, Åkers styckebruk samt Österby bruk.

Utöver detta finns spännande arkivmaterial med bergshistoriskt och bergstekniskt innehåll i allmänhet samt 15 stämpelböcker med järnstämplar från 1700–1800 talet.

https://digitaltmuseum.se/owners/S-TEK/info kan du söka- och ladda ned det material som intresserar dig.

Stereoskop

Hohner’s lyxmodell av stereoskop, tillverkad av firman Underwood & Underwood på 1890-talet. Tillverkad i mahogny, aluminium och läder.

Stereoskopet var 1800-talets VR-upplevelse. Som genom trolleri kunde fototekniken ta betraktaren till fjärran länder.

Tekniken uppfanns av Charles Wheatstone, en vetenskapsman och fysiker i början av 1800-talet. Han upptäckte att elektricitet fortplantade sig i ledningarna med närapå ljusets hastighet. Men vetenskapsmän hade ganska breda intresseområden vid den tiden och han hittade på chiffer och en elektrisk telegraf, en klocka som kunde mäta tiden exakt och elektriska generatorer. Principen för stereoskopi hade han kommit fram till 1839, vid samma tid som Louis Daguerre beskrev hur man kunde fånga bilder med en kamera. Wheatstones uppfinning byggde på två speglar, och liknar inte de stereoskop som museet har i samlingarna.

Utsikten från Katarinahissen i Stockholm är tagen någon gång mellan 1881 då hissen byggts och 1900. Klicka på bilden för att se fler stereobilder i museets samlingar.

Stereobilder från 1800-talet visar ofta statyer, vyer eller stilleben, arrangemang som inte är rörliga. Det berodde på att stereobilderna togs en och en, och kameran flyttades mellan tagningarna. Allt som ändrats eller flyttat sig mellan bilderna blev ”spöken” när man tittade på dem genom stereoskopet. De fanns liksom i en annan dimension.

Du kan prova att göra stereobilder själv, med mobilkamera eller digitalkamera. Ta först en bild, flytta sedan kameran ca 6 cm i sidled, riktad åt samma håll, och ta en bild till. När du skrivit ut bilderna, och lägger dem så att du kan fokusera med ett öga på var bild (6 cm mellan bildernas mittpunkt) så kommer 3D-effekten. Det kan vara svårt i början och alla klarar det inte. Därför har vi gjort en beskrivning så du kan bygga ett eget stereoskop: Byggbeskrivning!

Ett stereoskop du kan bygga själv, av saker som finns hemma och är lätta att hitta i affärer.

Det finns många stereobilder i museets samlingar, du kan hitta dem på DigitaltMuseum. Det är lätt att ladda ner och skriva ut. För att förenkla har vi valt ut några, se här nedan. Ett annat sätt att titta på bilderna är att surfa in på DigitaltMuseum direkt med mobilen och titta på bilderna i ett VR-headset. Men då missar du förstås pysslet med att bygga ett stereoskop efter 1800-talsprinciper!

Här är exempel på stereobilder, skriv ut dokumenten dubbelsidigt så kommer informationen om varje bild rätt.

Stereobilder I , Stereobilder II , Stereobilder III , Stereobilder IV

Under Megahelgen 17-18 februari kan du komma och prova att titta på stereobilder. Vi berättar också mer om hur man själv kan bygga ett stereoskop.

Lyxtelegram och Tingens Metod

Exempel på lyxtelegram av Stig Lindberg. Ur Telemuseums historiska arkiv.

Det är inte bara föremål som finns i våra samlingar utan även arkivmaterial av olika slag. Arkivmaterial ställs sällan ut på museer trots att de bär på mycket intressanta historier. För att levandegöra vår teknikhistoria behöver vi både samlingarna och berättelserna kring våra samlingar.

Vi valde därför att sätta arkivmaterial i fokus för en för en publik workshop inom Tingens Metod. Vi plockade fram ett antal lyxtelegram och pressklipp om lyxtelegram och bjöd in museibesökarna att dela med sig av sina minnen och tankar. Lyxtelegram var en form av telegram som skickades mellan åren 1912 till 1977 vid gratulationer eller kondoleanser. Lyxtelegrammen skapades ofta av samtida konstnärer. Dessa vackra lyxtelegram är en del av vårt kulturarv, intressant både ur kulturhistorisk och kommunikationsteknisk aspekt.

Det var inte helt lätt att nå fram till de mindre barnen med detta äldre arkivmaterial. Men för den äldre generationen som deltog i workshopen väckte materialet många minnen, vi fick till exempel höra om hur det kom telegrambud och ringde på dörren och hur själva telegrammet lästes upp inför gästerna på bröllop. Många hade också sparat sina lyxtelegram. Det var roligt att höra pensionärerna berätta om sina minnen för de yngre. Det var en konst att uttrycka sig och rimma vackert när en skickade telegram.

Exempel på rimmad vers på telegram. Ur Telemuseums historiska arkiv.

Vi pratade om hur vi idag uppvaktar någon som gift sig eller fyllt år. Idag är det enkelt och snabbt gjort att skicka ett sms eller ett mejl med en gullig kattvideo eller några glada emojis. Sociala medier till och med påminner oss om detta. Tekniken förändrar även vårt skriftspråk och idag är emojin är en självklar del av vårt språk. Bröllop och fester har ofta en egen # där gästerna kan dela sina fotografer med varandra. Men hur kommer vi i framtiden att kunna arkivera och ta del av dessa ”digitala” uppvaktningar?

Har du själv några minnen av att ha fått eller skickat telegram?

I en serie inlägg taggade ”Tingens metod” tar vi dig bakom kulisserna och berättar om vårt arbete med detta tema. Vill du veta mer? Kontakta oss gärna.

 

Väsktelefon eller höghjuling, vilken föredrar du?

Vi tog fram en mobiltelefon, en sån där väsktelefon. Vi tog fram en riktigt gammal cykel, en höghjuling. Sen bjöd vi in museets besökare och ställde några frågor.

Höghjulingar fanns också i Norge, här är en man på cykelsemester(?) i Gudbrandsdalen, Rödsheim.

Vi frågade om de visste vad det var för någonting, hur de fungerade och om de hade några reflektioner eller minnen kring dessa. Det var ovant för många, att vi som museum ställer frågorna (vi vet väl redan allt?). Jo, vi vet en hel del. Vi vet om när höghjulingen uppfanns och hur mobiltelefonsystemet NMT 450 kom till. Det berättar vi gärna om. Kunskap vi saknar, är dina erfarenheter och tankar. Dina minnen som förknippas med saker du sett och kanske använt.

Detta var ett sätt för oss att börja pröva ”Tingens metod”. Den grundar sig i ambitionen att öppna museiinstitutionerna och inkludera alla i samhället med människan i centrum. Genom att utgå från föremålen och undersöka hur ni och vi relaterar till dem, skärper vi blicken för det materiella och sätter människan i fokus. Projektet Tingenes metode är ett samarbete mellan de norska museerna Kulturhistorisk museum, Oslo museum och Norsk Teknisk museum. De har jobbat med detta i ett par år och och berättar mer om detta på sin blogg, www.tingenesmetode.no .

Ericsson Hotline NMT 450. Svenska Scoutförbundet har använt mobilen ombord på sitt segelfartyg s/y Biscaya under 1980-90-talen.

Hur gick det med våra föremål då? Mobiltelefonen från mitten av 1980-talet var det föremål som var lättast att prata omkring visade det sig, fast den inte hade SMS, kamera, pekskärm, mediaspelare, wifi och allt annat vi kräver av en mobil idag. Särskilt spännande var det att höra om familjen som köpt en sådan stor mobil eftersom ett av barnen fått brusten blindtarm och låg på sjukhus. Med mobiltelefonen kunde familjen ha kontakt dygnet runt, om något allvarligt skulle hända och de måste komma till sjukhuset.

Höghjuling var en cykel med ett stort framhjul och ett litet bakhjul med drivningen direkt på framhjulet.

Cykeln var av någon anledning svårare att prata om. De yngre tvekade om de kunde kalla det för en cykel. (Vi hade en förutfattad mening att cykel, det har ju alla så det borde vara lätt.) Nej, denna typ av cykel som var som mest populär 1865-1885 var bara konstig. Vuxna hade sett sådana på film men förknippade dem inte med något särskilt. Så vi frågade istället: när lärde du dig cykla? Det hade de flesta minnen av. Det var svårt att hålla reda på höger och vänster i början. Någon vuxen hade sprungit bakom och hållit i (eller inte hållit i, det var inte säkert) tills balansen infunnit sig och cyklandet gick av sig självt.

Vi fortsätter lära oss metoden och har mer att berätta om vad vi upptäcker. Häng med på vår resa! Kanske du har något att berätta om mobiltelefonen eller cykeln i detta inlägg? Kommentera gärna!

 

I en serie inlägg taggade ”Tingens metode” tar vi dig bakom kulisserna och berättar om vårt arbete med detta tema. Vill du veta mer? Kontakta oss gärna.

Egentligen är det inte så konstigt. Vi behöver veta vad du tänker om våra gamla saker.

Vi har börjat lära oss Tingens metod. Den är ett sätt att utgå från själva museiföremålen och använda dem för att hitta berättelser. Ting är ju inte bara saker utan sedan gammalt mötet för att prata och diskutera. Metoden är utvecklad av museer i Norge, vi ska återkomma för att berätta mer på bloggen om Tingens metod.

Klänning i blandat material, av konstsilke och natursilke. Grön bottenfärg med stiliserade blommor och girlander i rött. (TEKS0040941)

Det viktigaste är att du är en del av den metoden, dina erfarenheter och föreställningar om saker och ting är en förutsättning för oss att hitta det spännande i föremålen. Vår kunskap och våra rika samlingar är en annan del av metoden. Vi har kunniga medarbetare som hittar bland kilometervis av böcker och arkiv och mer än 55000 saker i samlingarna, saker som skapats av människor, av uppfinnare, konstruktörer, industriarbetare, smeder, sömmerskor eller av amatörer. De här sakerna tar förstås plats och vi kan bara visa och berätta om några få procent i utställningar.

Men alla saker bär på berättelser, varje bild en hel historia. Det är berättelser om hur sakerna kom till och om hur de användes, i en del fall vet vi mycket om det och i många fall ganska lite. Sen finns berättelser som handlar om erfarenheten av att använda sakerna; hur lät de? hur luktade de? hur kändes de? Utan berättelser kan vi inte skänka liv i historien!

Vi har ett av världens första klädesplagg i konstsilke, vi har maskinerna som gjorde tråden men vi vet inte mycket om den, som hur det kändes att ta på sig ett plagg i ett helt konstgjort material första gången. Nu vill vi använda fler av föremålen, för att prata tillsammans om dem. Du har inte provat just den klänningen, men kanske har andra minnen och reflektioner som vi kan utforska tillsammans. En del föremål kanske vi måste röra vid och sätta igång, andra är så sköra av ålder att vi får hitta andra vägar att uppleva dem.

Du minns kanske när fleecekoftor började komma? Vi har inte något fleeceplagg i våra samlingar, men vi har kunskap. Kunskap om hur fleece kom till, om hur det först var en möjlighet att återvinna PET-flaskor och minska miljöpåverkan genom mindre skräp och kanske mindre fåravel. Men du kanske har läst om att fleeceplaggen släpper mikroskopiska plastfibrer i tvätten? Fibrer som kan hamna i haven och störa näringskedjan där de minsta organismerna svälter när de istället för mat får plast! Just där, i den situationen, har vi fått ett möte kring ett föremål där vi byter erfarenheter och lär av varandra. Vi har tagit våra första steg. Följ med på resan!

 

I en serie inlägg taggade ”Tingens metode” tar vi dig bakom kulisserna och berättar om vårt arbete med detta tema. Vill du veta mer? Kontakta oss gärna.

G.A. Betulander: En pionjär, och nörd(?)

Vi har återupptagit nördcaféerna! Denna gång på ett lite annorlunda sätt. Vi tog fram några föremål, bilder och dokument ur våra samlingar från telefonhistorien. Dem satte vi fram i Läsesalen och pratade kring.

Nördcaféet hölls i Läsesalen, 37 besökare kom. Bland dem två systrar, barnbarn till G.A. Betulander. Övriga deltagare kom från museets vänförening som brukar ha aktiviteter på onsdagskvällar och från Telehistoriska samlarföreningen. Några av oss var också personal.

Vår ”nördgeneral” Nils Olander presenterade nördcaféet och varför vi samlats. Han berättade om de omfattande telesamlingarna vid Tekniska museet och om hur han träffat på Anne Marie Betulander, barnbarn till Ansgar Betulander, och då fått idén till detta nördcafé.

Porträttbild av G.A. Betulander. Museets ID-nr TEKA0131039

Vem var då Gotthilf Ansgarius Betulander? Han föddes i Lima 13/1 1872, dog 20/10 1941 och kom att bli en av pionjärerna inom automatiseringen av telefonin. Denna utveckling sträckte sig över en lång period och G.A. Betulander var aktiv från sekelskiftet 1900 till 1930-talet. Det känner vi till genom Telegrafverkets historik, men vem var personen, vem var Ansgar? Det hoppades vi kunna få ledtrådar till…

Anne Marie Betulander och hennes syster Birgitta Hellgren berättade om att de aldrig träffat sin morfar Ansgar, han dog några år innan de föddes, men att de hört mycket berättas av mormor Anna-Lisa och mamma. Till detta tillfälle hade de tagit med en del släktsaker: ett par fotografier, en teleskopisk mugg i metall och ett ritbestick som tillhört Ansgar. Vi fick också se hans lilla skjorta, han var nämligen för tidigt född och fick i början ligga i en sådan varmvattenberedare av koppar som man hade bredvid spisen. Skjortan hade senare systrarna fått för att ha som dockkläder. Ansgar föddes på prästgården i Lima, där hans far Evald var kyrkoherde. Han hade många syskon. Ansgar lärde sig många språk; engelska, latin, tyska… det finns böcker i familjen med noteringar i marginalen där han översatt ord.

Bild ur fotoalbum som museet fått efter G A Betulander. Barnen på bilden är okända men troligen från hans hembygd Lima där fadern var kyrkoherde.

Namnet Betulander kommer av en latinisering, det var vanligt med namn under 1700-talet. Den utgick från en plats släkten då bodde på, en gård eller ort som hette något på Björk- (Betula Alba på latin). Anne Marie släktforskar. Familjen har också ursprung från Skottland.

Vilken utbildning hade då G.A. Betulander? I verket Telefon och telegraf i Sverige, av Ivar Lignell (1935) s.295 står det, under rubriken Konstruktionsavdelningen att Ansgar ”Inträdde i tjänst 29/5 1891 vid Telegrafverkets verkstad, förman 1897, verkstadsingenjör 1908, RVO.” Det fanns olika vägar till framgång, teknisk utbildning kunde inte alltid erbjuda den kunskap som behövdes inom Telegrafverket. Därför fanns Telegrafverkets Undervisningsanstalt. G.A. Betulander kan förmodligen ha fått sin utbildning i telekommunikationsteknik inom tjänsten, han började vid nitton års ålder. I ”Vem är det: Svensk biografisk handbok” från 1939 står det att Gotthilf Ansgarius Betulander ”stud. o. prakt. v. in- o. utl. fabr., anst. v. telegr:v. verkst. Sthlm 91, 1:e rit. o. ing. där 01, ord. verkst:ing. 07-37”. Det styrker tesen att utbildningen skedde inom verket.

Automatisk telefonväxel som var utställd i Paris 1900 och belönades med guldmedalj(!), därefter använd i Järla, Nacka.

Några föremål runt utvecklingen av G A Betulanders automatiska telefonväxlar finns samlade här. I museets arkiv finns handlingar, som ritningar och bilder. Han var bland de tidigare inom tekniken och visade en variant med roterande väljare i Paris, vid världsutställningen 1900.

G A Betulander tog fram flera alternativ för hur man kunde åstadkomma de impulser som skulle styra reläerna i telefonväxlarna. Det var en variant som liknade en kassaapparat, en telefon av ljusstakstyp med en skruv i stolpen men även förstadie till fingerskiva.

Den roterande väljaren var inte så tillförlitlig, istället utvecklade Betulander en väljare där reläer gjorde så att kontakter ”klättrade” på en kuggstång och vreds så att de kunde nå ett kontaktfält med ett hundratal kontakter.

Tillsammans med Nils Palmgren utvecklade G A Betulander ett mindre system med växlar och underväxlar, i laboratoriemiljö. Lösningen patenterades delvis. Mellan 1910-1920 var G A Betulander tjänstledig från Televerket för egen verksamhet, i Liljeholmen och i England: AB Autotelefon Betulander. Små växlar installerades på flera håll i Sverige; Enköping, Oxie, bilder finns i museets samlingar.

G A Betulander och Palmgren kom överens med AB LM Ericsson att om Televerket inte valde deras lösning, skulle AB LM Ericsson erbjudas att köpa den. Axel Hultman, som var direktör vid Televerket och uppfinnare av en automatisk växelteknik, var också konkurrent till Betulander och kan möjligen ha spelat roll i verkets valet av teknik? Han både var innovatör och beställare. Detta beskrivs i en avhandling av Claes-Fredrik Helgesson (1999), berättade Nils.

Det är viktigt i sammanhanget att se vilken idé som Axel Hultman stod för och vem som sedan omformade den till den praktiskt användbara automatiska telefonväxeln. Hultman ville ersätta telefonisten, som nådde att koppla upp samtal till 10000 abonnenter vid sitt multipelväxelbord. Detta skulle ske med en automatisk väljare för 10000 linjer. Hultmans väljare skulle söka rätt på abonnentens ledningar i ”multipelmattor” av ledningstrådar, patenterat 1915. Principen med multipelmattor och hur de söktes behölls, själva väljaren bantades till en radiellt vridbar konstruktion med 500 nummer i multipeln, uppdelat i 25 sektorer om 20 nummer. Den som gjorde systemet praktiskt var Knut Kåell vid AB LM Ericsson, som fått uppdraget att vidareutveckla Hultmans idéer 1918. 500-väljarsystemet blev det som Televerket valde. Ett tredje växelsystem utvecklades av Herman Olsson som var direktör vid Televerket men detta ansågs för dyrt och kom inte ifråga.

Fru Betulander och Clas Weman vid en telefonväxel.

Fru Betulander granskar ”Sundsvallsväxeln” på Telemuseum 1962 tillsammans med Clas Weman, en annan pionjär.

G A Betulander utvecklade koordinatväljaren efter en amerikansk idé, för Televerket under ledning av Herman Olsson. Det finns bilder i museets samlingar som visar Televerkets koordinatväljarsystem som användes vid Göteborgsutställningen 1923, och som visar ”Sundsvallsväxeln” från 1926. Provstationen i Sundsvall byggde på koordinatväljaren som var snabbare än 500-väljaren men begränsad till 100 nummer. Växlar med denna teknik visade sig bra för landsbygden och parallellt med AB L.M. Ericssons 500-väljare bidrog dessa system till att hela landets telefonnät automatiserades.

Nils hade förberett bilder och lite bakgrund om Södertörns villastad, där familjen bodde. Den idag försvunna villaförorten (vid Farsta strand) var befolkad av direktörer och entreprenörer. I närheten av Betulander bodde familjen Gylling som bland annat tillverkade radioapparater med varumärket Centrum. Huset familjen Betulander bodde i finns kvar och är idag förskola.

Anne Marie och Birgitta berättade historier de hört om sin morfar Ansgar: Att han och deras mamma låg och sköt prick med luftgevär i serveringsgången. Ansgar hade den första bilen i Södertörns villastad, med fotsteg på sidorna, och eftersom barnen i kvarteren brukade hoppa på och ”tjuvåka” installerade han elektriska trådar så att de inte skulle kunna stå där. En gång hade han och deras mormor Anna-Lisa stått på en balkong vid en fest omkring 1940, då hade han tittat upp mot månen och sagt: ”alldeles snart kommer vi att kunna flyga dit”. De som hörde det tyckte han var stollig. När han dog sänkte Anna-Lisa hans tekniska experiment och saker i sjön Magelungen.

Det sista vi tittade på var ett familjealbum från 1916 som tillhört Ansgar Betulander och som överlämnats i museets vård på 1980-talet. Albumet är i dag digitaliserat men ej registrerat. Bilderna, från Dalarna, saknar beskrivning men Ansgar förekommer på flera bilder och det är förmodligen närmaste familjen – syskon? – på bilderna. Miljöerna från Lima-trakten är Carl Larssonskt måleriska. Några bilder verkar vara från gränstrakterna mot Norge. Museet tar gärna emot mer information kring fotografierna i albumet så att vi kan berätta om dem! Kommentera i DigitaltMuseum om du vet något om motiven.

Alla människors lika värde kräver inga vetenskapliga bevis.

Samuel August Andrée är känd för sitt våghalsiga försök att åka till Nordpolen med luftballong 1897. Färden slutade på isen på Vitön i juli 1897, besättningen försvann och hittades 33 år senare. Efter att negativen från den medtagna kameran lyckats framkallas kunde världen följa deras öde utifrån fotografierna och de dagböcker som hittades.

Luftbalollongen Örnen, strax efter landningen på isen 1897. Foto: Nils Strindberg.

Men Andrée hade fler strängar på sin lyra. Liksom många andra män av sin tid intresserade han sig för rasbiologiska frågor. Särskilt i ämnet frenologi.

Frenologi är idéer, vid tiden omnämnda som vetenskap, om att en människas egenskaper var placerade i olika delar hjärnan. När egenskaperna utvecklades började den delen av skallen bukta ut. Frenologerna hittade 35 möjliga olika utbuktningar.

Idag vet vi att denna ”forskning” inte bär någon som helst sanning eller vetenskapliga bevis.

Tankarna kring frenologi växte fram under 1800-talet och fortsatte in på 1900-talet, då intresset för skallformer, på både levande och döda människor var en ”forskningsgren”. Forskarna ville kunna typbestämma olika ”raser” och på så sätt också avgöra vilka människor som ansågs smartare eller mindre intelligenta än andra och som en då menade också hade större eller mindre värde än andra.


Andrées frenologiska hjälm. Fotograf: Anna Gerdén, Tekniska museet

En av dem som fascinerades av den tanken var ingenjör Andrée. Han lät tillverka en så kallad frenologisk hjälm. Med hjälp av 350 skruvar kunde kraniets form läsas av och omvandlas till jämförbara tabellvärden för vidare forskning.

Andrées intresse för frenologi väcktes när han 1876 besökte USA och blev analyserad av två frenologer. Han blev smickrad över deras bedömning av hans skallform och lät sedan tillverka en frenologisk hjälm för mätningar. Hjälmen tillverkades vid Nydqvist och Holms Mekaniska verkstad i Trollhättan 1889.

Hjälmen sattes på huvudet och de 350 skruvarna drogs åt så lång det gick. Skruvarna mättes sedan och värdena jämfördes med ett så kallat frenologisk schema. Enligt frenologerna kunde de då se saker som t.ex. könsböjelser, list och karaktärsfasthet. Och fördomar om olika ”raser” kunde därmed också ges fysiologiska förklaringar.

Frenologi som lära och vetenskap är sedan länge utdömd. Men tankarna kring olika människors värde genom rastillhörighet har åter väckts runt om i världen och så även i Sverige. Genom att titta tillbaka på vår historia kan vi ta lärdom och inte upprepa misstag som begåtts i historien.

För alla människors lika värde kräver inga vetenskapliga bevis. Det är och borde vara en självklarhet!

Dagbok från MegaMind Drone Race

Inlägg från en gästbloggare, Johan Råberg:

Tänkte med några få ord försöka ge mitt perspektiv på detta event som har gett mig ett minne för livet.

Jag blev inbjuden att flyga lite på Tekniska Museet i ett event för att visa för allmänheten vad det är vi sysslar med egentligen. Drone Racing? FPV, vad är det för något?

Vi skulle köra små drönare, också känt som ”race quads”. Lokalen var redan bestämd; en liten yta med mycket roliga hinder att kunna bygga en skoj bana runt.

Jag har sedan länge haft en dröm att arrangera ett natt-race med neon och led som visar hinder på banan. Något som jag påbörjade förra året men snabbt insåg att jag inte klarar av ekonomiskt och tidsmässigt att hantera ensam. Så när frågan om jag ville vara med, och dessutom få vara med i byggnationen av banan, behövdes inte många millisekunder för att fatta ett beslut.

Mer om den planeringen senare.


Utrustning

Material till drönare (ramar och elektronik) införskaffades och testades för att bestämma vad som skulle kunna passa.

Valet föll på den lilla 2”-kategorin av drönare men som ändå påminner om våra större 5″-racing quads som vi är vana vid att flyga. Piloter beställde material och började bygga. Jag och Tomput var sena med att få grejer, så en viss stress började infinna sig när vi insåg att det skulle bli kort om tid att hinna flyga in sig och trimma in dem.

Byggnation av LED-hinder och 2″-drönare.

För att få publiken att se drönarna ordentligt bör de vara utrustade med ljus, men detta var något som visade sig vara väldigt svårt att få till på ett bra sätt.  Vår första idé att styra ljuset via kontrollkortet på drönaren visade sig vara ett dött spår då den endast klarade att driva 3st LED-dioder. För att kunna se drönaren så bör man ha betydligt fler än så. Det kom jag ihåg från mitt Whoop-event.

Ett litet Tiny Whoop-event från året innan.


Testflygning

Efter lite trädgårdsflygande var det äntligen dags för en generalrepetition. För att lära känna de andra piloterna bättre, trimma in det sista och framförallt se hur allt funkar tillsammans. Vi hyrde en gymnastiksal, byggde en liten bana och tränade på hur det skulle vara att flyga inomhus.

Det var Jag (JR555SE), Ghost, Henco, Shorty_FPV, Tomput och sist men inte yngst FARFAR 😊. Några hade jag bara träffat flyktigt och andra kände jag bättre sedan tidigare. Spännande!

Det gick över förväntan och nivån hos piloterna var ganska jämn vilket också borgade för en bra upplevelse för publiken. Det är något speciellt att se jakten i klunga och inte bara någon som flyger förbi lite då och då.

Testflygning i en gymnastikhall.


Dagen innan tävlingen

Fredag eftermiddag, tagit ledigt från jobbet. Banbygge och test av bana. Då lokalen på Tekniska museet används och är öppen för besökare denna dag så fanns det inte så mycket tid att varken förbereda eller testflyga en bana. Så det var nu eller aldrig. En bana som inte riskerar säkerheten på något sätt men ändå är kul att både se och flyga. Nät monterades och sponsorplakat klistrades upp, eh.. pokaler dukades fram, uh oh.. vinst-checkar.. jisses! Vad är detta?

Prisbordet med pokaler, checkar och andra vinster.

Mitt i allt kommer Sverige Radio – P4 och gör ett livereportage. Mats ”Ghost” intervjuades och reportern fick åka med några varv i lokalen. Nu började jag bli nervös på riktigt.

Mats ”Ghost” blir intervjuad av Sveriges Radio P4.

Den natten tvingade jag mig själv i säng tidigt, dvs 23:00. Här gäller det att vara ”utvilad”.


Tävlingsdags

Så var det dags, lördag morgon tidigt samlades vi på Tekniska museet. Sista delarna på banan sattes ihop och vi hade lite korta infomöten med kommentatorer och domare om hur vi skulle lägga upp det hela. Ja det mesta i tävlingsupplägg löstes faktiskt efterhand(!).

Henco värmer upp innan tävlingen.

Så var det dags, kl 10 öppnar museet och det börjar komma folk, mycket folk. Oj!

Jag har svårt att bara ta något som det är, en kul grej. Slappna av och bara rejsa lite, som en dag på hemmaklubben Väsby MRF. Är det tävling så är det, och har jag möjlighet att faktiskt stå på pallen då ger jag mig inte. Men vad skulle jag ha för taktik egentligen? Bästa tiden gällde, men samtidigt om nerverna gör att jag kraschar bort mig så är det ju bättre att ha en tid än ingen alls!

Vi delades in i grupper. Jag, Ghost och Shorty_FPV i en grupp och Tomput, Henco och Farfar i den andra.

(Av förenklingsskäl valde vi i planeringsskedet att bara köra 3st då det annars funnits risk för videoproblem och även blivit ojämnt antal i grupperna.)

Publik och drönare står redo för start.

Kjelleman som var kommentator gjorde sitt för att skapa en stämning i lokalen, vilket gjorde mig och övriga piloter mer och mer nervösa. Snart var det dags!

Shorty_FPV skakade och Ghost var märkbart nervös. Jag.. ja, behöver inte säga mer.

Dags för start, bara ta dig runt, sätt en tid, flyg banan se hur jag ligger med de övriga och börja bra så kanske självförtroendet kommer tillbaka och nervositeten släpper.

Piloterna är också redo för start.

Startar, lägger mig sist för att inte stressas och ha koll. Oj vad nervös jag är! Flyger dock banan hjälpligt och håller lagom fart, skapar ingen dramatik genom något spakviftande. Shorty_FPV? Nere? Ok, bara Ghost och jag kvar, håll ut. Imma börjar byggas på glasen NEJ!

Få en tid och försök inte pressa på, skit i dimman. Ghost kraschar! Jodå, Kjelleman gör ett bra jobb att informera ALLA vad som händer och publiken är inte sen att reagera. Vad är det här? Inte alls vad jag är van vid.

Oj oj, nu måste jag verkligen ta mig i mål, inte lyssna på Kjelleman, tillbaka till drönaren, vad händer var är jag? Phuh! JR555SE Klar!

Vinglar till landningsplatsen och försöker få det att se helt normalt ut. Av med glasögonen, andas!

Sen är det mest ett töcken. Det bestäms att vi ska köra lite fler heat och jag känner mig inte alls redo för mer. Nåja, har ju tagit mig runt förut så det ska nog gå nu med.

Publiken väntar på nästa race som ska starta.

Starten går, samma taktik, ligga bakom och vänta på lucka att köra förbi. Var? Ja det tänker jag inte avslöja. Passerar och försöker bygga lite avstånd, går bra, lagom tempo fortfarande. Hornen växer ska jag prova lite snabbare, hinner inte tänka mer, gör en miss, korrigerar, f’n inte sumpa nu. Försent, kraschar, hamnar på rätt köl, cool! Fortsätta? Någon ropar NEJ! När jag försöker sticka igen, F’N.

Av med goggles, försök se glad ut. Inspekterar drönaren efteråt och motorn har delat sig! NEJ, det kan inte vara sant, är den verkligen? Ja, skit också. Vad gör jag nu? Jag har en backup, ska jag flytta LED-installationen till den och hoppas att jag hinner vänja mig vid den eller försöka laga?


Lunchpaus

Lunch. Finns tid. Jag lagar, och hinner jag inte så kör jag backupen, ok! Pillar ihop motorn med hjälp av delar från Shorty. Testflyger och bilden är suddig. Jaha, rätta till linsen bara. NEJ! Linsringen är av. Jaja, fråga runt om någon har. Jodå, bra. Monterar och testflyger, japp det borde funka, PANG! Nä men va…

Linsringen IGEN, orkar inte. Får tag i en till, byter och testflyger igen. Känns lite oprecis men jag är trött och hungrig också. ÄTA!! Inte krascha nu.

Lunchrast.

Dags för race igen. Okej, nu är det dags att öka lite, testa lite hur mycket jag vågar pressa innan jag blir obekväm. Starten går. Tar det lugnt första varvet. Känns konstig, oprecis, varför ser jag bara ena sidans proppar? Ökar lite på andra varvet och Pang! Vad håller jag på med??!! Vad är detta. Pinsamt.

Känns inte rätt, är något fel på drönaren, propparna? Varför såg jag bara ena sidan? Kameran sitter rakt, linsen. AHA! Jag har tagit linsen som var sned. Hur? Jaja, nu orkar jag inte mer med dig. Du får vila.

En sned kameralins.

Byter till backup. Shorty har fått problem, måste byta, Va? Ok, det diskuteras lite fram och tillbaka. Han får låna Hencos drönare  efter att han kört klart sitt heat. Henco klar, nu byte. Men videosändaren strular, eller? Nä, det är antennen som är loss. Shorty panikmeckar, bokstavligt talat. I med sista skruven och testrunda. Nu kan vi köra!


Finalen

Final. Kom ihåg nu, lite nervigare denna, men svarar bra. Denna kurvan kan jag ta snabbare, här med. Ghost har snabbare tider nu. Japp dags att öka, rejält men inte för mycket. Shorty nere! Ok, ska jag pressa? Vänta nu, var ska jag någonstans? Snurrar runt framför publiken. Kommer på vad jag håller på med. Ahh! Varför? Nu är det ju kört, aja! Bättre att ta sig i mål.

Det slutade med en 2a-plats för mig. Vinnare var Ghost och Shorty_FPV som 3a.

Deltagarna i MegaMind Drone Race 2017.


Dag 2

Dagen efter var det planerat mingel, lite drönarsimulator och flyguppvisning lite då och då. Ta det lugnt var planet. Så blev det inte riktigt 😊 Dagen inleds med att SVT hör av sig och annonserar att man kommer komma för att göra ett reportage. OH, alla blir taggade, och stressade igen!

Försöker ta det lite lugnt, pratar med folk och informerar om vad drone racing är.

Ett av heaten precis innan finalen, FPV-video från Ghost drönare.


Och vad är egentligen drone racing och FPV? Vad är det som lockar oss? Jag vet inte. Men känslan jag får när jag kliver in i drönaren och ger mig ut i världen, under vardagsrumsbordet, nerför trappan, till toppen av det där trädet, en helt ny värld! Jaga sina kompisar runt en bana, adrenalin, fokus. Tillsammans med min son, Kärlek. Obeskrivligt.

Att vindsurfa, flyga fram över näst intill obefintliga vågor efter att ha pumpat segel och fena, slitit för att få fart, är magiskt men ändå inte riktigt samma.

Det går inte att återskapa känslan genom att se på en monitor. Det måste Upplevas!

Vi ses!

/JR555SE

 

(Inlägget som berättar om Drönarhelg på Tekniska museet är återpublicerat i sin helhet, från Drone Sweden och kan ses på Dagbok från Megamind Drone Race)

Polarfärder och en hemlig kärleksaffär

Andrées ankomst till Nordpolen. Tysk karikatyrteckning. Ur: Teknik- och industrihistoriska arkivet,
Tekniska museet.

2017 års Arkivens dag handlar om synd och skam, om historier som vi försökt glömma och ibland också försökt gömma i arkiven. Om hemligheter och historier som fallit i glömska. Hur har synen på moral och omoral förändrats med tiden och hur har människor som brutit mot normerna bemötts?

På Tekniska museet har vi valt att gräva i våra samlingar kring polarfararen Salomon August Andrée och mannen/myten bakom det våghalsiga försöket att segla med en luftballong till Nordpolen. I år är det nämligen 120 år sedan de tre upptäckarna, August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg, gav sig iväg i en luftballong mot Nordpolen. Initiativtagare och drivkraft bakom expeditionen var August Andrée. Hela expeditionen försvann spårlöst och hittades först 33 år senare, döda, tillsammans med dagböcker, fotografier och annan utrustning. Gåtan kring vad som egentligen hände har sedan upptäckten fascinerat människor världen över. Genom arkivhandlingar och föremål från och om August Andrée färdas vi 120 år tillbaka till ett Sverige där teknikvurm, upptäcktslusta och nationalism spirade.

År 1906 gav Geografiska sällskapet ut en minnesskrift på 80 sidor om August Andrée. I förordet stod att skriften var skriven av en nära vän som önskade vara anonym. Denna vän visade sig senare vara Gurli Linder (1865–1947), en av Sveriges första barnboksrecensenter, författare och aktiv inom kvinnorörelsen. Hon och August umgicks i samma radikala och liberala kretsar. När Gurli lärde känna August 1890 var hon gift med Nils Linder och hade tre små barn. Men August och Gurli blev kära och inledde ett hemligt förhållande. De hittade olika sätt att hålla kontakt med varandra som omgivningen inte skulle förstå, bl.a. genom att sätta in kodade annonser i Aftonbladet. Deras kärlekshistoria präglades av det sena 1800-talets dubbelmoral och kvinnosyn. Gurli tvingades leva ett dubbelliv.


Porträtt av Gurli Linder 1895. Fotograf: Gösta Florman, Tekniska museet

Att Gurli och August verkligen hade ett förhållande avslöjades betydligt längre fram. Gurli Linders arkiv är förvarat på Tekniska museet och innehåller bl.a. brev i original till August och hennes handskrivna memoarer i tre delar på totalt 250 sidor. Breven är nästan bara skrivna av Gurli till August eftersom det var alldeles för riskabelt för August att skicka brev till Gurli. På många av breven har August skrivit kommentarer i kanten på hennes brev. August numrerade varje brev han fick och förvarade dessa inlåsta i ett skrin. Innan avresan till Nordpolen gav han tillbaka skrinet till Gurli. Det finns vissa som tolkar denna handling som en indikation på att August inte väntade sig att återvända vid liv.

Hur blev August egentligen så fixerad vid idéen att segla till Nordpolen? Var det hans ungdomsintresse för luftsegling som fick fart då han läste ”Vindarnas lagar” av C. F. E. Björling? Hur lyckades August egentligen genomdriva och finansiera detta projekt? Gurli skriver om hans tilltro till teknik i Tekniska museets årsbok Daedalus från 1934:

”Redan under Andrées levnad talades om tidens mekanisering och om maskinernas skrämmande frammarsch. Andrée brukade svara: Uppfinningarna, teknikens och industrins utveckling kan ingen hejda. Att tro på den möjligheten är lika snillrikt som när en mamma tröstar sin unge som fått sig en törn mot ett bord med att slå »det stygga bordet». Tänk för övrigt bort allt vad tekniken givit bara under de senaste femti åren och säg om ni tror, att någon skulle vilja t. ex. flytta tillbaka i eller i sitt dagliga liv kunna reda sig med den gamla s. k. goda tidens villkor. Ja, teknikerna och uppfinnarna skulle väl kunna göra det drägligt för sig, men de andra!”

Och vidare citerar Gurli August:

” Saken är så svår att jag ej kan låta bli att försöka.”

Fotograf: Okänd, Tekniska museet

August Andreé var även intresserad av frenologin. Frenologerna trodde att olika egenskaper hade speciella placeringar i hjärnan och när en egenskap utvecklades så började den delen av skallen att bukta ut. Frenologerna hittade 35 möjliga olika utbuktningar. På Tekniska museet förvaras Andrées frenologiska hjälm, inställd efter hans skalle. Hjälmen tillverkades vid Nydqvist och Holms Mekaniska verkstad i Trollhättan 1889.


Andrées frenologiska hjälm. Fotograf: Anna Gerdén, Tekniska museet

Gurli citerar August i sin artikel från Daedalus 1934:

”Visst stod det dock klart för honom att det gällde en bragd som kunde komma att kräva livet. Men denna bragd var för Andrée livet. Hade han ej fått göra försöket att utföra den, så hade livet blivit honom fullständigt värdelöst.”

Och ur Andrées sista dagboksanteckning från den 8 oktober 1897 kan vi läsa följande:

svårt väder och vi frukt-
hålla oss i tältet hela dagen.
ved så att vi kunde
å hyddan
att slippa
såsom
ute på hafvet
brak, gnissel
al och drifved
å röra på oss litet
edgifves.


Program för Arkivens dag

Öppet hus i läsesalen den 11 november 2017 kl. 12.00-16.30 då du bl.a. kan ta del av:

• Klippböckerna om polarexpeditionen i fem inbundna band. Följ resan via pressklipp dag för dag, från avresan till att de upptäckts 33 år senare.
• Breven till ingenjör August Andrée från Gurli Linder
• Gurli Linders samlade memoarer
• Originalritning av kameran som var med på polarexpeditionen
• Bildspel från polarexpeditionen
• Näsduk med bilder på Andrées planerade polarexpedition från 1897
• Arkivmaterial om ballonger

Aktiviteter för barn

• Träffa den upptäcktsresande robotsälen Paro i läsesalen
• Gör dina egna ballongmagneter från våra samlingar
• Färglägg ballongtryck från våra samlingar

Föreläsning

Kl. 14.00 kommer författaren Lena Kåreland och berättar om sin bok” Ett sällsamt dubbelliv : Gurli Linders memoarer om åren med S. A. Andrée”.

Fri entré till aktiviteten i Tekniska museets arkiv. Ingen föranmälan krävs. Varmt välkomna!

 

Frågor?

Kontakta arkivarie Lotta Oudhuis
Telefon: 08 450 57 08
E-post: lotta.oudhuis@tekniskamuseet.se

Källor

• Expeditionen av Bea Uusma, 2013
• Ingen fruktan, intet hopp av Per-Olof Sundman, 1986
• Ett sällsamt dubbelliv av Lena Kåreland, 2011
• Tekniska museets årsbok, Daedalus, 1934

Load More