Vad innebär Tingens metod?

Genom att undersöka olika relationer för vårt Junkersflygplan kan vi hitta något nytt att berätta om. Få har upplevt ett sådant plan. Många har en relation till att flyga.

Tillsammans med Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum undersöker vi på Tekniska museet hur vi kan använda ”Tingens metod”. Tack vare stöd från Kulturrådet har vi kunnat göra detta under 2018-2020. När projektet avslutas har vi tagit fram en vägledning för hur museer kan jobba med denna metod. Följ med bakom kulisserna!

Tingens metod innebär att vi öppnar för omvärlden för att hitta det viktiga och angelägna i våra samlingar. Vi spar föremål för framtiden i museerna. Traditionellt är det museerna själva som tolkar föremålens betydelse och historia. Genom att undersöka föremålens många relationer, kan vi se berättelser och sidor av dem som vi kanske missat annars. De flesta som har kunskapen arbetar inte på ett museum, men många besöker ett.

Detta är en metod som tagits fram av Norsk Teknisk Museum, Kulturhistorisk museum i Oslo och Oslo museum under 2015-2017. De vill kombinera önskan om öppenhet och inkludering med museernas kärnaktiviteter förvaltning, forskning och förmedling. Tingenes metode innebär att tinget, saken, får stå i centrum av ett ting, en församling. Läs mer på tingenesmetode.no.

Tre museer

Vi är tre svenska museer som står inför förändringar. Alla arbetar med förnyelse i utställningarna. Museernas roll i samhället diskuteras; för vem, av vem? Inkludering och öppenhet är en grundförutsättning. Malmö Museer vill använda Tingens metod för att dokumentera avvecklingen av kärnkraftverket i Barsebäck. Göteborgs stadsmuseum arbetar med att ta fram en 1900-talsutställning om ett samhälle som förändrats dramatiskt och undersöker detta med Tingens metod.

Tekniska museets rötter finns i den teknologi som nu beskrivs som rot till de utmaningar vi fått inom klimat och miljö, fossil energi och industrialisering. När vi om några år fyller etthundra år vill vi kunna berätta om hur tekniken ska hjälpa oss att klara de kommande hundra åren. Med Tingens metod kan vi undersöka hur ångmaskinen, separatorn, flygplanet och bilen inverkat på oss, på samhället, på miljön. Dessa ting har alla sina egna relationer till olika aktörer; det kan vara allt från uppfinnare till användare men också forskare och andra.

Klas Grinell, idéhistoriker och kulturstrateg i Göteborg berättar om aktör-nätverksteori.

Ett led i vårt gemensamma projekt är att träffas och utbyta erfarenheter för att samtidigt fylla på med kunskap. Så skedde häromsistens i Göteborg, då vi tillbringade ett par dagar tillsammans och lärde oss mer om den teoretiska bakgrunden samtidigt som vi delade med oss av råd och dåd. Vi fick bland annat en idéhistorisk översikt över den tankemylla som Tingens metod gror i. En viktig inspiratör är Bruno Latour som i utställningen Making things public hävdade att demokrati skulle se helt annorlunda ut, om vi tog utgångspunkt i ting och materialitet istället för politiska ställningstaganden.

Våra norska vänner sammanfattar problemställningarna i Tingens metod till:

  1. Vad innebär det om vi tänker att ting är relationella?
  2. Hur kan det att ta utgångspunkt i tingen göra att museet öppnar sig för nya människor och perspektiv?
  3. Hur kan det att ta utgångspunkt i tingen bidra till utvecklingen av nya metoder för tvärvetenskapligt samarbete på museer?

Projektet följs av Riksantikvarieämbetet

Ämbetets roll att vara stödjande och ”se till så att kulturarvet bevaras, används och utvecklas på hela arenan”. Det kan vara en viktig faktor för att den process vi satt igång också sprider sig till andra museer i Sverige. Intresset från kollegor är stort, har vi förstått när vi berättat om projektet på museernas vårmöte och liknande tillfällen. På K-Blogg berättar våra följare om projektets framskridande.

Här på Tekniska museets blogg kan du ibland se våra funderingar kring föremål och företeelser som vi tar upp och diskuterar. Följ taggen ”Tingens metod”.

Vilket var det första dataspelet?

SAAB-datorn D2 kom till 1957 som en prototyp till en dator som skulle ersätta navigatören i flygplanet Viggen. Ett spel programmerades till D2 1960 för att visa möjligheterna.

De första dataspelen programmerades till 1940- och 50-talens tidiga datorer. Eftersom datorerna då var stora som rum och hade prislappar på åtskilliga miljoner kronor fanns spelen enbart för att visa vad datorerna kunde göra. Någon kommersiell potential syntes inte vid horisonten. 1952 programmerades en dator i Cambridge till att spela luffarschack och 1958 utvecklades spelet Tennis for two, föregångaren till dataspelet Pong. Båda dessa spel efterliknade befintliga spel och sporter.

I Sverige utvecklade ingenjören Göran Sundqvist vid SAAB ett datorspel på datorn SAAB D2 åren 1960-61. Spelet gick ut på att man skulle skjuta ner en projektil. Syftet var att imponera på flygofficerare inför ett uppköp av datorer till flygplanet Viggen, som höll på att utvecklas. Detta är möjligen det första renodlade dataspelet som inte liknade ett befintligt spel.

Ett liknande spel, men för två spelare, var spelet Spacewar! från 1962. Det skrevs av amerikanen Steve Russel, som då studerade på det amerikanske tekniska universitetet MIT. Spelet gick ut på att skjuta ner motståndarens rymdskepp och skrevs på en DEC PDP-1, en datormodell som ofta ses som den viktigaste för framväxten av hackerkulturen på 1960-talet. Detta spel fick en spridning som det svenska spelet aldrig fick och spelades på många DEC-datorer i universitetsmiljö.

Vi berättar mer om dataspel och dataspelande på vår web och på DigitaltMuseum!

Tekniska museets Handling collection

Bil på tak

Demonstration av äldre fordon på takterrassen i samband med museets invigning i maj 1936. På bilden ses statsminister Per Albin Hansson och handelsminister Fritjof Ekman.

Redan från starten på 1920-talet hade vi ambitionen att förklara tekniken genom att visa den i drift. Centralt i maskinhallen tronar balansångmaskinen som symbol för industrialiseringen. Den installerades vid stenkolsgruvorna i Höganäs 1832 och användes för att pumpa vatten ur gruvan. När Tekniska museets maskinhall byggdes 1936, blev den ett anslående blickfång som också sattes i rörelse. Det finns fler föremål i samlingarna som vi valt ut för att kunna fungera och visas i rörelse. De flesta är inte utställda jämt men vid speciella tillfällen tar vi fram dem för att användas. Vi kallar det Handling collection.

Tekniska på Tekniska
Ett mycket populärt inslag i besöket på Tekniska museet är vår modelljärnväg. Varje dag har vi flera avgångar. Modelljärnvägen byggdes av Uno Milton på 1950-talet till SJ:s 100-årsjubileum. Sedan 1960-talet har museet lånat den och Uno kom själv för att sköta om tekniken så att den fungerade. Till slut köpte museet modellen av Uno och den är nu en del av samlingarna och hålls igång i samarbete med föreningen Uno Miltons vänner.

Långt innan MP3 var det självspelande instrument, pianon och flyglar som kunde spela upp förinspelad musik i hem och på caféer. Självspelande pianon började tillverkas vid mitten av 1800-talet. I början av 1900-talet minskade intresset för självspelande pianon och speldosor när fonografen och grammofonen utvecklats och var mer behändiga. I USA fortsatte dock intresset och än idag kan man köpa pianorullar, nu även med pop och annan modern musik. Museet har ett självspelande piano för att kunna visa hur de fungerade och lät. Ibland kan du få chansen att själv prova här på Tekniska! (Kräver inga särskilda förkunskaper.)

Veteranbil vid vägkanten

Tekniskas De Dion Bouton typ Vis-a-vis tar en paus vid vägkanten i veteranloppet London-Brighton den 3 november 2019.

Tekniska på vägen
Bilen är en innovation som förändrat världen som få andra. Vi har ett tiotal bilar som är registrerade i bilregistret, några av dem är de äldsta körbara i Sverige från tiden kring sekelskiftet 1900. De används inte ofta, därför är det kanske inte bara att sätta sig bakom ratten, tuta och köra. Flera av dem är idag utlånade till bil- och motormuseer runt om i Sverige. Vi har satt igång ett par fordon från sekelskiftet 1898-1902 i samarbete med Autoseum i Simrishamn för att visa upp i det berömda veteranbilsrallyt London-Brighton som går av stapeln första helgen i november varje år. Hur lät bilar anno 1902? Hur fort gick det? Hur luktade det? Sådant kan vi berätta om tack vare vår Handling collection!

Medarbetare från museet med gamla cyklar

Tekniskas team redo för Bike in Tweed 2019, på Evert Taubes terrass.

Den uppfinning som först satte hela samhället i rullning var nog cykeln. Kullager och gummidäck var viktiga innovationer som drev på utvecklingen. Cykeln bidrog till att frigöra människor och att samhällen planerades på ett nytt sätt, innan bilen kom. Idag planeras samhällen på nytt för att bereda väg för cyklister. Hur har cykeln utvecklats? Hur var det att cykla förr? Vi vill erbjuda möjligheten att prova på cyklar från olika tider. Tekniska museet deltog med flera cyklar i Bike in Tweed 2019, ett årligt uppvisningslopp för entusiaster i passande kläder med gamla cyklar. Vi kan tänka så här: genom att använda fordon, visar vi inte bara hur de sett ut genom åren. Vi ger en teknikupplevelse!

Tekniska i luften
Luftfart är noga reglerat för att ha en hög säkerhet. Tekniska museets flygplan har i de allra flesta fall landat för sista gången. Ett undantag gjordes då vi firade 100 år sedan första flygplanet i Sverige 2010. En Thulin A av typ Bleriot XI från 1915 renoverades och kunde godkännas för att flyga vid uppvisningen på Ladugårdsgärdet vid museet i augusti 2010. Vid jubileet kunde publiken se planet lyfta för första gången på 92 år. Planet har inte flugit igen, inför varje tillfälle krävs omfattande besiktningar och kontroller för att vi ska få luftfartsmyndigheternas godkännande. Ett tips från vår pilot (om du skulle få chansen att prova): håll hastigheten under 90 km/t, annars lyfter stabilisatorn planet rätt upp och det störtar!

 

 

Bonnie, Clyde och ett stycke motorhistoria

The Henry Ford Museum

Bild: The Henry Ford Museum

Min bäste herre.

Medan jag fortfarande har luft i mina lungor vill jag berätta för er vilken förstklassig bil ni tillverkar. Har jag möjlighet att välja bil när jag ska försöka komma undan så tar jag alltid en Ford. Ford ger mig hög fart, uthållighet och frihet från trubbel. Även om min verksamhet inte är helt laglig så kan det inte skada att berätta för dig vilken bra bil ni har i Ford V8.

Din förtrogne,
Clyde Barrow

Brevet är formulerat av den ökände bankrånare Clyde Barrow, som tagit sig tiden mellan bankrån, eldstrider och erotik att skicka en kort kommentar om hur tacksam han var över Fords V8-motorer.

Torsdagen den 10 mars 1932 stämplade Henry Ford in Nr 1 i motorblocket på den första Ford V8 som rullade ut från The Ford Motor Company. Ford hade lyckats göra denna typ av exklusiva motor i en konsumentupplaga. Nu var den gjuten i ett stycke. Tidigare V8:or hade bultats ihop av 2-3 gjutblock. Det var en bil som gick i 135 km/t och drog 1,2 lit/mil. Den som önskade en V8 i sin Ford istället för en rak fyra behövde endast betala 10 dollar extra. Omvandlat i dagens penningvärde kostade det alltså 1500 kr extra att få en V8 under huven när man köpte en ny Ford!

Bonnie och Clyde hade vanligtvis en bil med en bil med fyrcylindrig motor parkerad direkt utanför banken eller platsen för rånet för att inte väcka uppmärksamhet. Denna användes efter utfört rån för att ta sig till ”stadens utkant” där en Ford V8 fanns för den fortsatta flykten.

Lustigt nog spelade även Fords V8-motor en viktig roll under polisens bakhåll i Louisiana som blev parets undergång. Polisen kom väl förberedda. De hade utfört provskjutningar med maskingevär på just Ford V8 för att se om plåten stod emot kulorna. De hade tydligt lärt sig känna igen ljudet av en Ford V8 så att de på lång väg kunde höra Bonnie och Clydes annalkande bil. En god vän till gangsterparet hade även övertalats om att vinka på hjälp vid vägkanten intill en punkterad bil. Därefter tog polisen över. Omkring 150 skott avlossades mot gangsterparet.

Bilen finns bevarad med alla sina kulhål på ett museum i Nevada, USA.

Arkivmaterial ur Carl Sahlins Bergshistoriska samling nu digitalt publicerat

Arkivhandling ur Carl Sahlins bergshistoriska samling, Sala gruva och silververk.

 

Det metodutvecklande forskningsprojektet Digitala modeller är ett samarbete mellan Tekniska museet och HUMlab vid Umeå universitet.

Med utgångspunkt från valda delar av museets samlingar vill projektet både utforska den digitala teknikens möjligheter och industrialismens berättelser om samhälle, människor och miljöer.

Inom projektet har ett urval ur Carl Sahlins bergshistoriska samling digitaliserats. Det rör sig om ca 46 000 poster, motsvarande lika många dokument som nu finns tillgängliga på DigitaltMuseum.

I ca 50 år samlade Carl Sahlin material om gruvor och bruk runtom i Sverige. Han var intresserad av nästan allt som hade en koppling till bruken som han registrerade; Vardagslivet i bruksorterna, tekniska lösningar, geologiska förutsättningar, kungligheter som besökt platserna genom historien, brukens ekonomi, växtligheten i områdena, maten som gruvarbetarna åt… Listan kan göras lång. En hel del äldre handlingar skänktes också till honom av bruksarkiven han besökte.

Bland det digitala materialet kan du hitta Sahlins egna anteckningar, äldre handlingar, handmålade kartor från 1600–1700 talet, ritningar, böcker, tidningsklipp och mycket annat.

Följande gruvor och bruk finns representerade i materialet;

Borggårds bruk, Borkhults bruk, Borgviks bruk, Gunnebo bruk, Hofors Järnverk, Huskvarna vapenfabrik, Höganäs Stenkolsgruvor, Högfors och Persbo bruk, Hörle bruk, Karlsdals bruk, Kirunagruvan, Klosterverken, Laxåverken, Ransäters bruk, Sala gruva och silververk, Skyllbergs bruk, Stora Kopparberget; Falu gruva och kopparverk, Storforsverken, Stripa gruvfält, Surahammars bruk, Uddeholmsverken, Åkers styckebruk samt Österby bruk.

Utöver detta finns spännande arkivmaterial med bergshistoriskt och bergstekniskt innehåll i allmänhet samt 15 stämpelböcker med järnstämplar från 1700–1800 talet.

https://digitaltmuseum.se/owners/S-TEK/info kan du söka- och ladda ned det material som intresserar dig.

Stereoskop

Hohner’s lyxmodell av stereoskop, tillverkad av firman Underwood & Underwood på 1890-talet. Tillverkad i mahogny, aluminium och läder.

Stereoskopet var 1800-talets VR-upplevelse. Som genom trolleri kunde fototekniken ta betraktaren till fjärran länder.

Tekniken uppfanns av Charles Wheatstone, en vetenskapsman och fysiker i början av 1800-talet. Han upptäckte att elektricitet fortplantade sig i ledningarna med närapå ljusets hastighet. Men vetenskapsmän hade ganska breda intresseområden vid den tiden och han hittade på chiffer och en elektrisk telegraf, en klocka som kunde mäta tiden exakt och elektriska generatorer. Principen för stereoskopi hade han kommit fram till 1839, vid samma tid som Louis Daguerre beskrev hur man kunde fånga bilder med en kamera. Wheatstones uppfinning byggde på två speglar, och liknar inte de stereoskop som museet har i samlingarna.

Utsikten från Katarinahissen i Stockholm är tagen någon gång mellan 1881 då hissen byggts och 1900. Klicka på bilden för att se fler stereobilder i museets samlingar.

Stereobilder från 1800-talet visar ofta statyer, vyer eller stilleben, arrangemang som inte är rörliga. Det berodde på att stereobilderna togs en och en, och kameran flyttades mellan tagningarna. Allt som ändrats eller flyttat sig mellan bilderna blev ”spöken” när man tittade på dem genom stereoskopet. De fanns liksom i en annan dimension.

Du kan prova att göra stereobilder själv, med mobilkamera eller digitalkamera. Ta först en bild, flytta sedan kameran ca 6 cm i sidled, riktad åt samma håll, och ta en bild till. När du skrivit ut bilderna, och lägger dem så att du kan fokusera med ett öga på var bild (6 cm mellan bildernas mittpunkt) så kommer 3D-effekten. Det kan vara svårt i början och alla klarar det inte. Därför har vi gjort en beskrivning så du kan bygga ett eget stereoskop: Byggbeskrivning!

Ett stereoskop du kan bygga själv, av saker som finns hemma och är lätta att hitta i affärer.

Det finns många stereobilder i museets samlingar, du kan hitta dem på DigitaltMuseum. Det är lätt att ladda ner och skriva ut. För att förenkla har vi valt ut några, se här nedan. Ett annat sätt att titta på bilderna är att surfa in på DigitaltMuseum direkt med mobilen och titta på bilderna i ett VR-headset. Men då missar du förstås pysslet med att bygga ett stereoskop efter 1800-talsprinciper!

Här är exempel på stereobilder, skriv ut dokumenten dubbelsidigt så kommer informationen om varje bild rätt.

Stereobilder I , Stereobilder II , Stereobilder III , Stereobilder IV

Under Megahelgen 17-18 februari kan du komma och prova att titta på stereobilder. Vi berättar också mer om hur man själv kan bygga ett stereoskop.

Lyxtelegram och Tingens Metod

Exempel på lyxtelegram av Stig Lindberg. Ur Telemuseums historiska arkiv.

Det är inte bara föremål som finns i våra samlingar utan även arkivmaterial av olika slag. Arkivmaterial ställs sällan ut på museer trots att de bär på mycket intressanta historier. För att levandegöra vår teknikhistoria behöver vi både samlingarna och berättelserna kring våra samlingar.

Vi valde därför att sätta arkivmaterial i fokus för en för en publik workshop inom Tingens Metod. Vi plockade fram ett antal lyxtelegram och pressklipp om lyxtelegram och bjöd in museibesökarna att dela med sig av sina minnen och tankar. Lyxtelegram var en form av telegram som skickades mellan åren 1912 till 1977 vid gratulationer eller kondoleanser. Lyxtelegrammen skapades ofta av samtida konstnärer. Dessa vackra lyxtelegram är en del av vårt kulturarv, intressant både ur kulturhistorisk och kommunikationsteknisk aspekt.

Det var inte helt lätt att nå fram till de mindre barnen med detta äldre arkivmaterial. Men för den äldre generationen som deltog i workshopen väckte materialet många minnen, vi fick till exempel höra om hur det kom telegrambud och ringde på dörren och hur själva telegrammet lästes upp inför gästerna på bröllop. Många hade också sparat sina lyxtelegram. Det var roligt att höra pensionärerna berätta om sina minnen för de yngre. Det var en konst att uttrycka sig och rimma vackert när en skickade telegram.

Exempel på rimmad vers på telegram. Ur Telemuseums historiska arkiv.

Vi pratade om hur vi idag uppvaktar någon som gift sig eller fyllt år. Idag är det enkelt och snabbt gjort att skicka ett sms eller ett mejl med en gullig kattvideo eller några glada emojis. Sociala medier till och med påminner oss om detta. Tekniken förändrar även vårt skriftspråk och idag är emojin är en självklar del av vårt språk. Bröllop och fester har ofta en egen # där gästerna kan dela sina fotografer med varandra. Men hur kommer vi i framtiden att kunna arkivera och ta del av dessa ”digitala” uppvaktningar?

Har du själv några minnen av att ha fått eller skickat telegram?

I en serie inlägg taggade ”Tingens metod” tar vi dig bakom kulisserna och berättar om vårt arbete med detta tema. Vill du veta mer? Kontakta oss gärna.

 

Väsktelefon eller höghjuling, vilken föredrar du?

Vi tog fram en mobiltelefon, en sån där väsktelefon. Vi tog fram en riktigt gammal cykel, en höghjuling. Sen bjöd vi in museets besökare och ställde några frågor.

Höghjulingar fanns också i Norge, här är en man på cykelsemester(?) i Gudbrandsdalen, Rödsheim.

Vi frågade om de visste vad det var för någonting, hur de fungerade och om de hade några reflektioner eller minnen kring dessa. Det var ovant för många, att vi som museum ställer frågorna (vi vet väl redan allt?). Jo, vi vet en hel del. Vi vet om när höghjulingen uppfanns och hur mobiltelefonsystemet NMT 450 kom till. Det berättar vi gärna om. Kunskap vi saknar, är dina erfarenheter och tankar. Dina minnen som förknippas med saker du sett och kanske använt.

Detta var ett sätt för oss att börja pröva ”Tingens metod”. Den grundar sig i ambitionen att öppna museiinstitutionerna och inkludera alla i samhället med människan i centrum. Genom att utgå från föremålen och undersöka hur ni och vi relaterar till dem, skärper vi blicken för det materiella och sätter människan i fokus. Projektet Tingenes metode är ett samarbete mellan de norska museerna Kulturhistorisk museum, Oslo museum och Norsk Teknisk museum. De har jobbat med detta i ett par år och och berättar mer om detta på sin blogg, www.tingenesmetode.no .

Ericsson Hotline NMT 450. Svenska Scoutförbundet har använt mobilen ombord på sitt segelfartyg s/y Biscaya under 1980-90-talen.

Hur gick det med våra föremål då? Mobiltelefonen från mitten av 1980-talet var det föremål som var lättast att prata omkring visade det sig, fast den inte hade SMS, kamera, pekskärm, mediaspelare, wifi och allt annat vi kräver av en mobil idag. Särskilt spännande var det att höra om familjen som köpt en sådan stor mobil eftersom ett av barnen fått brusten blindtarm och låg på sjukhus. Med mobiltelefonen kunde familjen ha kontakt dygnet runt, om något allvarligt skulle hända och de måste komma till sjukhuset.

Höghjuling var en cykel med ett stort framhjul och ett litet bakhjul med drivningen direkt på framhjulet.

Cykeln var av någon anledning svårare att prata om. De yngre tvekade om de kunde kalla det för en cykel. (Vi hade en förutfattad mening att cykel, det har ju alla så det borde vara lätt.) Nej, denna typ av cykel som var som mest populär 1865-1885 var bara konstig. Vuxna hade sett sådana på film men förknippade dem inte med något särskilt. Så vi frågade istället: när lärde du dig cykla? Det hade de flesta minnen av. Det var svårt att hålla reda på höger och vänster i början. Någon vuxen hade sprungit bakom och hållit i (eller inte hållit i, det var inte säkert) tills balansen infunnit sig och cyklandet gick av sig självt.

Vi fortsätter lära oss metoden och har mer att berätta om vad vi upptäcker. Häng med på vår resa! Kanske du har något att berätta om mobiltelefonen eller cykeln i detta inlägg? Kommentera gärna!

 

I en serie inlägg taggade ”Tingens metode” tar vi dig bakom kulisserna och berättar om vårt arbete med detta tema. Vill du veta mer? Kontakta oss gärna.

Egentligen är det inte så konstigt. Vi behöver veta vad du tänker om våra gamla saker.

Vi har börjat lära oss Tingens metod. Den är ett sätt att utgå från själva museiföremålen och använda dem för att hitta berättelser. Ting är ju inte bara saker utan sedan gammalt mötet för att prata och diskutera. Metoden är utvecklad av museer i Norge, vi ska återkomma för att berätta mer på bloggen om Tingens metod.

Klänning i blandat material, av konstsilke och natursilke. Grön bottenfärg med stiliserade blommor och girlander i rött. (TEKS0040941)

Det viktigaste är att du är en del av den metoden, dina erfarenheter och föreställningar om saker och ting är en förutsättning för oss att hitta det spännande i föremålen. Vår kunskap och våra rika samlingar är en annan del av metoden. Vi har kunniga medarbetare som hittar bland kilometervis av böcker och arkiv och mer än 55000 saker i samlingarna, saker som skapats av människor, av uppfinnare, konstruktörer, industriarbetare, smeder, sömmerskor eller av amatörer. De här sakerna tar förstås plats och vi kan bara visa och berätta om några få procent i utställningar.

Men alla saker bär på berättelser, varje bild en hel historia. Det är berättelser om hur sakerna kom till och om hur de användes, i en del fall vet vi mycket om det och i många fall ganska lite. Sen finns berättelser som handlar om erfarenheten av att använda sakerna; hur lät de? hur luktade de? hur kändes de? Utan berättelser kan vi inte skänka liv i historien!

Vi har ett av världens första klädesplagg i konstsilke, vi har maskinerna som gjorde tråden men vi vet inte mycket om den, som hur det kändes att ta på sig ett plagg i ett helt konstgjort material första gången. Nu vill vi använda fler av föremålen, för att prata tillsammans om dem. Du har inte provat just den klänningen, men kanske har andra minnen och reflektioner som vi kan utforska tillsammans. En del föremål kanske vi måste röra vid och sätta igång, andra är så sköra av ålder att vi får hitta andra vägar att uppleva dem.

Du minns kanske när fleecekoftor började komma? Vi har inte något fleeceplagg i våra samlingar, men vi har kunskap. Kunskap om hur fleece kom till, om hur det först var en möjlighet att återvinna PET-flaskor och minska miljöpåverkan genom mindre skräp och kanske mindre fåravel. Men du kanske har läst om att fleeceplaggen släpper mikroskopiska plastfibrer i tvätten? Fibrer som kan hamna i haven och störa näringskedjan där de minsta organismerna svälter när de istället för mat får plast! Just där, i den situationen, har vi fått ett möte kring ett föremål där vi byter erfarenheter och lär av varandra. Vi har tagit våra första steg. Följ med på resan!

 

I en serie inlägg taggade ”Tingens metode” tar vi dig bakom kulisserna och berättar om vårt arbete med detta tema. Vill du veta mer? Kontakta oss gärna.

G.A. Betulander: En pionjär, och nörd(?)

Vi har återupptagit nördcaféerna! Denna gång på ett lite annorlunda sätt. Vi tog fram några föremål, bilder och dokument ur våra samlingar från telefonhistorien. Dem satte vi fram i Läsesalen och pratade kring.

Nördcaféet hölls i Läsesalen, 37 besökare kom. Bland dem två systrar, barnbarn till G.A. Betulander. Övriga deltagare kom från museets vänförening som brukar ha aktiviteter på onsdagskvällar och från Telehistoriska samlarföreningen. Några av oss var också personal.

Vår ”nördgeneral” Nils Olander presenterade nördcaféet och varför vi samlats. Han berättade om de omfattande telesamlingarna vid Tekniska museet och om hur han träffat på Anne Marie Betulander, barnbarn till Ansgar Betulander, och då fått idén till detta nördcafé.

Porträttbild av G.A. Betulander. Museets ID-nr TEKA0131039

Vem var då Gotthilf Ansgarius Betulander? Han föddes i Lima 13/1 1872, dog 20/10 1941 och kom att bli en av pionjärerna inom automatiseringen av telefonin. Denna utveckling sträckte sig över en lång period och G.A. Betulander var aktiv från sekelskiftet 1900 till 1930-talet. Det känner vi till genom Telegrafverkets historik, men vem var personen, vem var Ansgar? Det hoppades vi kunna få ledtrådar till…

Anne Marie Betulander och hennes syster Birgitta Hellgren berättade om att de aldrig träffat sin morfar Ansgar, han dog några år innan de föddes, men att de hört mycket berättas av mormor Anna-Lisa och mamma. Till detta tillfälle hade de tagit med en del släktsaker: ett par fotografier, en teleskopisk mugg i metall och ett ritbestick som tillhört Ansgar. Vi fick också se hans lilla skjorta, han var nämligen för tidigt född och fick i början ligga i en sådan varmvattenberedare av koppar som man hade bredvid spisen. Skjortan hade senare systrarna fått för att ha som dockkläder. Ansgar föddes på prästgården i Lima, där hans far Evald var kyrkoherde. Han hade många syskon. Ansgar lärde sig många språk; engelska, latin, tyska… det finns böcker i familjen med noteringar i marginalen där han översatt ord.

Bild ur fotoalbum som museet fått efter G A Betulander. Barnen på bilden är okända men troligen från hans hembygd Lima där fadern var kyrkoherde.

Namnet Betulander kommer av en latinisering, det var vanligt med namn under 1700-talet. Den utgick från en plats släkten då bodde på, en gård eller ort som hette något på Björk- (Betula Alba på latin). Anne Marie släktforskar. Familjen har också ursprung från Skottland.

Vilken utbildning hade då G.A. Betulander? I verket Telefon och telegraf i Sverige, av Ivar Lignell (1935) s.295 står det, under rubriken Konstruktionsavdelningen att Ansgar ”Inträdde i tjänst 29/5 1891 vid Telegrafverkets verkstad, förman 1897, verkstadsingenjör 1908, RVO.” Det fanns olika vägar till framgång, teknisk utbildning kunde inte alltid erbjuda den kunskap som behövdes inom Telegrafverket. Därför fanns Telegrafverkets Undervisningsanstalt. G.A. Betulander kan förmodligen ha fått sin utbildning i telekommunikationsteknik inom tjänsten, han började vid nitton års ålder. I ”Vem är det: Svensk biografisk handbok” från 1939 står det att Gotthilf Ansgarius Betulander ”stud. o. prakt. v. in- o. utl. fabr., anst. v. telegr:v. verkst. Sthlm 91, 1:e rit. o. ing. där 01, ord. verkst:ing. 07-37”. Det styrker tesen att utbildningen skedde inom verket.

Automatisk telefonväxel som var utställd i Paris 1900 och belönades med guldmedalj(!), därefter använd i Järla, Nacka.

Några föremål runt utvecklingen av G A Betulanders automatiska telefonväxlar finns samlade här. I museets arkiv finns handlingar, som ritningar och bilder. Han var bland de tidigare inom tekniken och visade en variant med roterande väljare i Paris, vid världsutställningen 1900.

G A Betulander tog fram flera alternativ för hur man kunde åstadkomma de impulser som skulle styra reläerna i telefonväxlarna. Det var en variant som liknade en kassaapparat, en telefon av ljusstakstyp med en skruv i stolpen men även förstadie till fingerskiva.

Den roterande väljaren var inte så tillförlitlig, istället utvecklade Betulander en väljare där reläer gjorde så att kontakter ”klättrade” på en kuggstång och vreds så att de kunde nå ett kontaktfält med ett hundratal kontakter.

Tillsammans med Nils Palmgren utvecklade G A Betulander ett mindre system med växlar och underväxlar, i laboratoriemiljö. Lösningen patenterades delvis. Mellan 1910-1920 var G A Betulander tjänstledig från Televerket för egen verksamhet, i Liljeholmen och i England: AB Autotelefon Betulander. Små växlar installerades på flera håll i Sverige; Enköping, Oxie, bilder finns i museets samlingar.

G A Betulander och Palmgren kom överens med AB LM Ericsson att om Televerket inte valde deras lösning, skulle AB LM Ericsson erbjudas att köpa den. Axel Hultman, som var direktör vid Televerket och uppfinnare av en automatisk växelteknik, var också konkurrent till Betulander och kan möjligen ha spelat roll i verkets valet av teknik? Han både var innovatör och beställare. Detta beskrivs i en avhandling av Claes-Fredrik Helgesson (1999), berättade Nils.

Det är viktigt i sammanhanget att se vilken idé som Axel Hultman stod för och vem som sedan omformade den till den praktiskt användbara automatiska telefonväxeln. Hultman ville ersätta telefonisten, som nådde att koppla upp samtal till 10000 abonnenter vid sitt multipelväxelbord. Detta skulle ske med en automatisk väljare för 10000 linjer. Hultmans väljare skulle söka rätt på abonnentens ledningar i ”multipelmattor” av ledningstrådar, patenterat 1915. Principen med multipelmattor och hur de söktes behölls, själva väljaren bantades till en radiellt vridbar konstruktion med 500 nummer i multipeln, uppdelat i 25 sektorer om 20 nummer. Den som gjorde systemet praktiskt var Knut Kåell vid AB LM Ericsson, som fått uppdraget att vidareutveckla Hultmans idéer 1918. 500-väljarsystemet blev det som Televerket valde. Ett tredje växelsystem utvecklades av Herman Olsson som var direktör vid Televerket men detta ansågs för dyrt och kom inte ifråga.

Fru Betulander och Clas Weman vid en telefonväxel.

Fru Betulander granskar ”Sundsvallsväxeln” på Telemuseum 1962 tillsammans med Clas Weman, en annan pionjär.

G A Betulander utvecklade koordinatväljaren efter en amerikansk idé, för Televerket under ledning av Herman Olsson. Det finns bilder i museets samlingar som visar Televerkets koordinatväljarsystem som användes vid Göteborgsutställningen 1923, och som visar ”Sundsvallsväxeln” från 1926. Provstationen i Sundsvall byggde på koordinatväljaren som var snabbare än 500-väljaren men begränsad till 100 nummer. Växlar med denna teknik visade sig bra för landsbygden och parallellt med AB L.M. Ericssons 500-väljare bidrog dessa system till att hela landets telefonnät automatiserades.

Nils hade förberett bilder och lite bakgrund om Södertörns villastad, där familjen bodde. Den idag försvunna villaförorten (vid Farsta strand) var befolkad av direktörer och entreprenörer. I närheten av Betulander bodde familjen Gylling som bland annat tillverkade radioapparater med varumärket Centrum. Huset familjen Betulander bodde i finns kvar och är idag förskola.

Anne Marie och Birgitta berättade historier de hört om sin morfar Ansgar: Att han och deras mamma låg och sköt prick med luftgevär i serveringsgången. Ansgar hade den första bilen i Södertörns villastad, med fotsteg på sidorna, och eftersom barnen i kvarteren brukade hoppa på och ”tjuvåka” installerade han elektriska trådar så att de inte skulle kunna stå där. En gång hade han och deras mormor Anna-Lisa stått på en balkong vid en fest omkring 1940, då hade han tittat upp mot månen och sagt: ”alldeles snart kommer vi att kunna flyga dit”. De som hörde det tyckte han var stollig. När han dog sänkte Anna-Lisa hans tekniska experiment och saker i sjön Magelungen.

Det sista vi tittade på var ett familjealbum från 1916 som tillhört Ansgar Betulander och som överlämnats i museets vård på 1980-talet. Albumet är i dag digitaliserat men ej registrerat. Bilderna, från Dalarna, saknar beskrivning men Ansgar förekommer på flera bilder och det är förmodligen närmaste familjen – syskon? – på bilderna. Miljöerna från Lima-trakten är Carl Larssonskt måleriska. Några bilder verkar vara från gränstrakterna mot Norge. Museet tar gärna emot mer information kring fotografierna i albumet så att vi kan berätta om dem! Kommentera i DigitaltMuseum om du vet något om motiven.

Load More