En knut med lång historia

Slipspress

En slipspress ur Tekniska museets samlingar

Det råder delade meningar om slipsens ursprung. Somliga säger att slipsens historia började redan på 200- talet e.kr, i Rom, andra att dess historia började på 1600-talet vid Ludwig XIV:s hov. En teori är att fröet till dagens slips såddes under 30-åriga kriget av Kroatiska soldater, vilka väckte uppseende med sina speciella halsdukar. Ryktet spred sig sedan till Paris där en elegantare version lanserades i modet.

Slipsens utseende har genom tiderna varierat i form, storlek, knut och drapering, från kravatten på 1700-talet till dagens slipsar. Den moderna slipsen fick sitt nuvarande utseende 1924 då en man i New York, vid namn Jesse Langsdorf patenterade den metod genom vilken de flesta slipsar idag tillverkas. På 1920-talet bar de flesta män färdigknutna slipsar i likartad modell, på 30-talet rådde ett rikt varierande slipsmode, på 40-talet var det breda slipsar som gällde, på 60-talet smala, på 1970-talet blev de bredare igen och idag från att på 90- talet varit en mellanstor modell jämfört med 60- och 70-talet visar modet återigen upp en smalare modell.

Slipsen har länge haft en speciell funktion i samhällslivet och det finns många praktiska råd om hur den ska skötas och knytas och vid början av 1900-talet blev böckerna med råd allt fler. På 1940- 50- talet användes särskilda pressar för att stryka slipsar och Tekniska museet har två sådana. Denna elektriska slipspress är tillverkad av Elektroindustri och skänktes till Tekniska museet på 1960-talet av Hans Walther. Han uppgav då att han använt pressen väldigt lite p.g.a. att slipsens varierande utseende vad gäller längd och bredd har gjort slipspressen svåranvänd.

Museets föremålsnummer TM40860

Och världen blev aldrig densamma…

Sony Ericsson P990i

Sony Ericssons flaggskepp P990i från hösten 2006. Bland tillbehören fanns högtalartillsats (till höger i bild) som anslöts med kontakt till telefonen.

I mars månad år 2000 var det samlade börsvärdet på stockholmsbörsen 4800 miljarder kronor, varav företaget Ericssons värde utgjorde mer än en tredjedel.

Förväntningarna var vid 1900-talets slut stora på den nya ekonomin, som omfattade både internet och mobila nätverk. Yran varade inte så länge. I den röra som IT-bubblan lämnade efter sig när den sprack våren år 2000 väcktes snart förhoppningen att många och nya modeller av mobiltelefoner skulle lyfta tillverkarna tillbaka till toppen. Nokia var världens största tillverkare av mobiler och spottade ur sig färgglada, märkesdesignade eller nischade spelmobiler i snabb takt. Ericsson och Sony slog samman sina satsningar på mobiltelefontillverkning.

Surfplattan H610

Ericssons surfplatta H610 gick att använda trådlöst hemma, med en basstation som hade modem för internetuppkoppling.

Ericsson hade flera intressanta produkter under utveckling; bland annat en surfplatta som man kunde använda i hemmet, trådlöst uppkopplad via modem till nätet. De hade också handdatorer och digitalkameror som gick att koppla till mobiltelefoner och kommunicera via WAP.

Vid millennieskiftet var WAP ett säljargument för nya mobiler. Det var i praktiken ett ”Internet light”, mobilnäten hade inte bredbandskapacitet och det var ganska få sajter som var anpassade. Användarna hade svårt att finna nyttan. Men riktningen var utpekad, bara systemen och mobilerna blev bättre skulle användarna komma. Sviterna efter IT-bubblan innebar dock att utvecklingen tog en paus. När marknaden för mobiler krympte, vågade operatörerna inte bygga ut i samma takt längre. Intäkterna minskade och kapitalet saknades. Auktioneringen av licenser för de nya 3G-mobilnäten i Europa kostade operatörerna motsvarande 10 års investeringar i nät.

En av de produkter som fick fortsatt utveckling var mobiltelefoner med smartare funktioner. Inbyggd kamera, alfanumeriskt

tangentbord, färgskärm, inbyggda program som kalender, webbläsare och mail. Sony Ericsson P990i kom i augusti 2006, och var en i en serie smarta telefoner som börjat utvecklas före 2000. Den betecknades som flaggskeppsmodellen i sortimentet och kostade som en laptop-dator.

I januari 2007 förändrades synen på vad en mobil är, då Apple presenterade sin första modell av iPhone. En mobil helt utan knappar. Utan utfällbara luckor och bulkig design. Priset var lägre än många av prestandamobilerna från andra tillverkare. Resten är historia, som man brukar säga.

Vi fick just in en P990i till samlingarna, som nu gör sällskap med Nokias Communicator och iPhones första modell. På en hylla i våra föremålsmagasin vilar också Ericssons surfplatta och Apples Newton, två andra steg på vägen mot smartphone.

 

Mer läsning på samma tema:

  • Ericssons mobiltelefoner 1983-2001 / Per Göran Ohlsson, Jan Svensson, Hans Blackman. – 2015. – ISBN: 9789186691981
  • Att förändra världen : en berättelse om Lars Magnus Ericsson och hans efterföljare / Svenolof Karlsson & Anders Lugn. – 2009. – ISBN: 9789170553936
  • http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article2593098.ece

Världens minsta tjockteve?

Miniatyrtevemottagare

Tjockteve i miniatyrformat – Sinclair MTV1 från 1978

I våras fick Tekniska museet en liten teve i gåva. Ägaren höll på att flytta och undrade om vi var intresserade. Visst var vi det!

Uppfinnaren Clive Sinclair, född 1940, förknippas med flera elektronikprodukter från 1970-1980-talen. Den extremt kompakta TV-mottagaren MTV1 från 1978 hade en 2 tum stor svartvit bild. Eftersom den hade ett bildrör behövde apparaten vara “djup”, tjockteve fanns inte som begrepp utan det var den teknik som fanns. Hur liten teven kunde bli hängde alltså ihop med denna komponent – bildröret, där elektroner sköts iväg mot den fluorescerande ytan. Mottagaren hade UHF och VHF, det var viktigt på 1970-talet att veta för då kunde man få in både TV1 och TV2. Dessutom fanns det omkopplare för USA, EUR och GB, systemen skiljde sig något mellan olika delar av världen. Teven krävde rätt mycket ström så det fanns inte något batterifack men det följde med tre nätadaptrar, anpassade för vägguttagen i USA, Storbritannien och Europa. Samt en för bilen, teven går på 12V. Priset för den, 200 £, var rätt dyrt med tanke på att det knappast gick att titta på NHL-matcher eller såpoperor med behållning i den minimala rutan.

Sinclairs produkter var ofta extrema för sin tid, men samtidigt kanske inte så praktiska? Black Watch är en annan produkt som vi har i samlingen. Det är ett armbandsur som är diskret svart, tills man vill veta tiden och trycker på en knapp. Då lyser displayen upp med röda LED-siffror. Det var något som imponerade när det vanliga var armbandsur med vinkeltid och möjligen lite självlysande färg på visare och siffror.

Clive Sinclair gav sig också in i fordonsbranschen, några av hans produkter var rätt inkomstbringande så han satsade på en elektriskt driven trehjuling. Den skulle vara miljövänligare (detta var högaktuellt 1985, med bränslekrisen tio år tidigare i minnet och med oljereserver som bara skulle räcka 20 år till enligt beräkningarna) och den skulle göra trafiken smidigare. Nackdelen var att den var tung och behövde laddas ofta eftersom blybatterier var det enda som stod till buds och att den var så låg att den blev svår att uppfatta i trafiken.

Produkter från Sinclair som fått bättre spridning är miniräknare och datorer från den tidigare delen av digitaleran. 1979 lanserade Sinclair en dator som gick att ansluta till teven, lämpligt för hemmet. ZX80, som den kom att heta, gick att köpa som byggsats eller färdig. Priset var under hundra pund (jämför med tjockteven som kostade tvåhundra). Byggsatsen kostade 79,99 £. En uppföljare, ZX81, kom 1981 och blev riktigt populär, som hemdator eller för det lilla företaget. Året därpå kom Sinclair ZX Spectrum, med färggrafik. Statliga Televerket köpte upp en mängd sådana och startade kurser för att medarbetarna skulle bekanta sig med digitaltekniken. Det var de nya åttabitarsprocessorerna (åtta ettor eller nollor) som också resulterade i IBM PC och Apple-datorer (och även NMT mobiltelefoner) som startade datorracet omkring 1980. Tio år tidigare var det istället processorer med fyra bitar som revolutionerat – miniräknare. Sinclair hade redan 1973 en byggsats för 43,95 £.

En hållbar vandring från Ystad till Stockholm om öppna data och FN:s globala mål

Jan Ainalis solcellsutrustade vagn

Jan Ainali och hans solcellsutrustade vagn

Den 4 april till 13 juni genomförde jag en hållbar vandring från Ystad till Stockholm om öppna data och de globala målen för hållbar utveckling. På den drygt 1200 kilometer långa vandringen pratade jag med 19 av de 26 kommuner jag passerade längs med kusten om hur de bättre kan nå ut till företag, forskare, medborgare och beslutsfattare med information och statistik om bland annat miljö och klimat i kommunen.

Projektets mål i sig är ju intressant ur ett tekniskt perspektiv, då tillgång till data behövs för de samhällsbevarande beslut vi behöver ta, men det innebar också en del tekniska utmaningar. En fråga som jag ställde mig tidigt i projektet var hur jag själv kunde vara en förebild och dela så mycket data som möjligt under vandringen, jag återkommer till den frågan. För en annan fråga var av mer pragmatisk art och viktig att lösa för att den förra frågan ens skulle vara möjlig, hur skulle all den utrustning jag hade med mig strömförsörjas?

Ganska snart stod det klart för mig att det enda reella alternativet som stod till buds i dagsläget (med den ändå relativt begränsade budget som fanns) var solceller. En marknadsundersökning gav ett par olika alternativ, men till slut fastnade jag för en uppsättning med fyra stycken 17 Watts paneler som till varje har ett 20 000 mAh batteri. Dessa är helt fristående från varandra vilket borgade för en god redundans om något skulle hända med någon panel. Panelerna i sig är väldigt tåliga och klarar regn utan problem och för att skydda batterierna fäste jag kartfickor för kajakpaddling på baksidan. Det hela skruvades ihop med ett aluminiumprofilsystem med standardiserade delar till en billig slant. För att vara så flexibel som möjligt hölls den fast med elastiska bagagestroppar så att jag snabbt kunde justera den till en bra infallsvinkel för solen genom att lägga en jacka under panelerna på ena sidan.

Jan Ainali

Cyclemaster – ett bedårande barn av sin tid?

Vi fick en fråga om ett av våra föremål, hjälpmotorn Cyclemaster från 1952:

Var kan man köpa denna cykelmotor tillverkas den fortfarande, finns det någon återförsäljare i Sverige, intresant motor till cykeln.

TEKS0039644Ja, det är ju en fråga. Cyclemaster är ett bedårande barn av sin tid men tyvärr finns det inte någon tillverkning idag, vad vi känner till. Det finns flera exempel på tillverkare av hjälpmotorer för montering på cyklar från den tidigare hälften av 1900-talet. Cykeln, liksom dess motordrivna kusiner, återfinns bland de 100 viktigaste innovationerna enligt vårundersökning.

Det finns många spännande lösningar på motorcyklar från början av 1900-talet.  Megola var en motorcykel som hade en stjärnmotor i framhjulet. Stjärnmotorer var vanliga på flygplan under 1920-talet. Hela motorn roterade tillsammans med framhjulet på motorcykeln.

I takt med att cyklar, mopeder och motorcyklar skilts åt i utvecklingen, beroende på regler för motorfordon bland annat, har det blivit ovanligare att kombinera cykel med tillsats av förbränningsmotor. På 1950-talet delades fordonen in i klasser beroende på om de hade motor, och hur tunga de var. Reglerna skapade mopeden med högst 50 kubikcentimeters cylindervolym, samtidigt blev de varierande påhängsmotorer som funnits för cyklar inte längre användbara. Den lätta motorcykeln fick väga 75 kg medan tyngre cyklar med starkare motorer var motorcyklar. Kraven på körkort följde indelningen så att den lätta motorcykeln hade en lägsta åldersgräns på 16 år och motorcykeln 18 år.

Idag säljs istället satser med elmotorer som för att fungera som hjälpmotorer på cyklar. Bra tanke för miljön, att inte allt som rör sig måste drivas av fossilbränsle. Det finns också likheter, till exempel elektriska motorer som monteras i navet för att underlätta i motvind och -lut.

När det gäller Cyclemaster måste vi emellertid hänvisa till de många entusiaster med veterancyklar som håller tekniken vid liv.

Grattis på 60-årsdagen, älskade snooze-knapp!

Bara fem minuter till..

Bara fem minuter till..

Som skjuten ur en kanon eller en sakta och utdragen hasning. Oavsett hur just du tar dig upp ur sängen på morgonen, när larmet ljuder för att låta oss veta att det är dags att börja dagen, är det för många av oss inte helt främmande att sömndrucket försöka lokalisera någon form av snooze-funktion. ”Bara fem minuter till” är ord som mången gång sluddrats fram bland täcken och kuddar. Vissa gånger kanske det är precis vad vi behöver, andra gånger kastas alla tänkbara varianter av olika förbannelser över snooze-knappens tillkomst när en med ena skon ännu i handen kraftigt försenad rusar mot busshållplatsen.

Både vän och fiende, förförisk och tilltalande, lockar den ofta till en förflyttning bort från det brutala uppvaknande vi egentligen befinner oss mitt i. Med en enkel knapptryckning kastas vi tillbaks till den där varma, avslappnade miljön vi alldeles nyss befann oss i. Och så här kan det fortgå i femtonminutersintervaller eller liknande, antingen tills inget annat val än att stiga upp finns, eller tills att chocken över att återigen ha försovit sig drabbar en.

Idag fyller den alltså 60 år. Den lille gynnaren. Snooze-knappen. Vad vore mer passande än en liten enkel tidslinje över den, med början vid dess födelse? Håll till godo!

Den 8 juni 1956 föddes snooze-knappen. Det blev då möjligt att köpa väckarklockor med namnet Telechron 7H241 som med ett knapptryck flyttade fram ringsignalen med 10 minuter. Detta blev en försäljningssuccé. Det var Thomas Edisons firma General Electric som lanserade väckarklocka med denna nya innovation – snooze-knappen. Modellen sades vara ”den första mänskliga väckarklockan”.

Dåtidens största konkurrent på klockmarknaden var den legendariska klocktillverkaren Westclox, som bland annat hade fått leverera det stora klocktornet i vänthallen till Grand Central Terminal på Manhattan. Westclox svar på snooze-knappen, var drowse-knappen. Väckarklockor med drowse hade i stället två knappar som gjorde det möjligt att välja mellan 5 och 10 minuters framflyttning av tiden. De två knapparna liknades vid djävulens två horn som tvingade fram ett ställningstagande till när morgonens verklighet bröt in.  Efter drygt 40 år bytte dock Westclox ut ordet drowse på sin knapptryckartjänst mot det mer allmänt vedertagna snooze.

Redan innan 8 juni 1956 hade många försök gjorts att förnya väckarklockans sätt att få folk upp ur sängen och flera tillkom därefter:

  • 1877 kom en väckarklocka där en tändsticka på morgonen mekaniskt drogs mot ett plån som tände en fotogenlampa då det var dags att vakna.
  • Under 1600-talet började dagen för vissa med salut! Detta med hjälp av en klocka bestående av ett urverk och avfyrningsmekanismen från en flintlåsbössa. När väckarklockans larm aktiverades slog flintlåset till en liten krutladdning och resten är.. ja, historia.
  • 1910 tillverkades den kraftfulla väckarklockan Tug-a-Slug-a-Bed som med hjälp av en tråd ryckte sin ägare i tån när det var dags att stiga upp (någon annan som osökt tänker på Kalle Ankas julafton?).
  • Några nutida varianter av okonventionella väckarklockor värda att nämna är: The Flying Alarm Clock, där väckarklockan skickar iväg en drönare i sovrummet när det är dags att kliva upp. Eller varför inte Gauri Nanda och hennes Clocky? En liten segwayliknande farkost utan handtag som när det ringer beger sig av från nattduksbordet, hoppar ner på golvet och med full alarmsignal försöker gömma sig i något hörn för att undkomma sin yrvakna (j)ägare.

Den medvetenhet eller frånvaro av medvetenhet som snooze-knappen är en symbol för, gör det möjligt att förflytta sig mellan två världar, från en gryende verklighet till drömmarnas rike. Denna knapptryckning innebär för många en direkt teleportering bort från den verklighet en vaknar upp i.

Grattis på 60-årsdagen älskade snooze-knapp, och fortsätt hålla drömmen levande!

Baltic Super 20 – en utmaning för hembyggaren

En hemmabyggd variant av Baltic Super 20, ur museets samlingar.

En hemmabyggd variant av Baltic Super 20, ur museets samlingar.

Baltic Super 20 var en byggsats till en mer avancerad radiomottagare. Med sju elektronrör och många inställningsmöjligheter gick det att lyssna på avlägsna radiostationer.

Radiomottagare med antenn

Framsida från byggbeskrivning för radiomottagaren Baltic Super 20. Bakom mottagaren står en typisk ramantenn.

Tillverkaren av byggsats och beskrivningar hade fabrik i Sundbyberg på 1920-talet. Deras produkter hade spridning, inte bara inom Sverige utan över stora delar av Europa. Det var förstås en utmaning att sätta samman en sådan radio, och anvisningarna är detaljerade. Det ingick förstås en ritning även till lådan.

En titt inne i radion avslöjar ett virrvarr av trådar i luften som förbinder elektronrör, spolar och kondensatorer med varandra. Detta var innan kretskortet var uppfunnet.

Mottagaren av typen “Superheterodyn”, en princip för koppling som varit mycket betydelsefull för radiotekniken. Man kan beskriva det på så sätt att förstärkningen är självjusterande så att den höjer signalstyrkan när den blir svagare och hindrar att det blir rundgång när signalen ökar i styrka.

De enklare mottagarna med elektronrör vid denna tid var man tvungen att själv justera förstärkningen på och de  hade egenheten att börja “tjuta” när det blev rundgång i apparaten. Då kunde det hända att radiomottagaren fungerade som en sändare och grannen fick höra samma tjut i sin radio, istället för grammofontimmen…

Radioröret

Radioröret är släkt med glödlampan, så  släkt att många kallade dessa för “lampor” i början. Det var genom att de gamla koltrådslamporna sotade igen, att glaset fick en svart beläggning på insidan, som man fick en ledtråd till hur ett radiorör skulle konstrueras.

Det som hände inne i lampan var att elektroner och kolpartiklar lämnade tråden och fastnade på det kalla glaset. Genom att sätta in två elektroder i en lampa fick man en komponent som bara ledde ström i en riktning. Den ena elektroden hettades upp och den andra var kall. Då kunde elektroner från den heta sidan  förflytta sig till den kalla, men inte tvärtom. En  diod.

Genom att lägga till en tredje elektrod mellan de båda, ett galler som man kunde ladda upp med många elektroner, gick det att styra hur många elektroner som kunde passera mellan polerna. Detta var radioröret: en komponent där man kunde låta en svag signal styra en starkare. Det var både den svaga antennsignalen och själva ljudsignalen som behövde förstärkas.

Radioröret dominerade elektroniken under den första halvan av 1900-talet. Sedan kom transistorn, en ärtstor komponent som var tillverkad av kisel och som kunde göra samma sak. Den drog också mycket mindre ström. från och  med 1950-talet minskade elektronrörets betydelse för vår vardagselektronik.

I en följd inlägg har vi berättat om radions första decennium i Sverige, om vad man kunde lyssna på och hur man fick tag på mottagare. 

Unika föremål ur museets samlingar!

I samband med museets Megahelg 7-8 maj 2016 visar vi och berättar om några unika föremål ur museets samlingar.

De är alla unika eftersom de byggts av entusiastiska radiolyssnare för snart hundra år sedan. Ingen är den andra riktigt lik. Se ett urval på Digitalt museum! Sök själv vidare i våra samlingar.

Radiomottagare

Insidan av en radiomottagare från 1920-talet är som en liten värld i sig. Klicka på bilden för att se ett urval ur samlingarna.

 

Radions byggstenar – lätta att göra själv!

Hembyggd kristallradiomottagare

En enkel radiomottagare med kristalldetektor. Många sådana byggdes hemma i stugorna när radio var nytt. Man ställde in station genom att flytta en kontakt längs spolen. Ur museets samlingar.

Den enklaste radiomottagaren när radio var nytt på 1920-talet hade i princip bara fem delar: en antenn, en kondensator, en spole, en detektor och ett par hörlurar.

Kopplingsschema för kristallmottagare

Kopplingsschema för en kristallmottagare.
Arne Nordmann/Wikimedia Commons

Antenn

Antennen fångar upp signalerna från radiostationen. Den behöver vara ungefär lika lång som den våglängd stationen sänder på. Under 1920-talet var det långvåg och mellanvåg som gällde. En antenn skulle alltså vara från hundra meter lång och uppåt. Naturen har inrättat det så praktiskt att även en halv våglängd, eller till och med en fjärdedel, kan räcka för att få tillräcklig signal. I praktiken satte radiolyssnaren upp en kanske 20 meter lång kopparwire mellan ett par tallar.

Svängningskrets

Det är nu det fiffiga kommer in. Med hjälp av en lagom kombination av spole och kondensator kan vi “lura” radiovågorna. När man kopplar en spole och en kondensator parallellt med varandra, blir det en svängningskrets. Den skulle man kunna beskriva som en elektrisk pendel, som gungar i takt med en viss frekvens. Då blir andra frekvenser mindre viktiga, och vi kan sortera ut den frekvens vi vill höra på.

Alltså: genom luften kommer elektromagnetiska vågor, släkt med ljus men mycket lägre frekvens. De orsakar skillnader i den elektriska spänningen i antennen. Skillnaden blir till växelström som stämmer överens med svängningskretsens egenskaper. Nu kan vi ansluta vår mottagare till jord, till exempel ett spett i blomrabatten. Det är nödvändigt eftersom jorden har en förmåga att leda elektricitet och blir en referenspunkt till radiovågornas variationer. Många använde värmeelement som jord eftersom de via vattenledningarna hade kontakt med jord.

Spole

Det var bara 100 år tidigare som danske Hans Christian Örsted upptäckt elektromagnetism, dvs att det fanns ett samband mellan elektricitet och magnetism. På 1920-talet fanns det, tack vare uppfinningar som telefonen god tillgång på isolerad koppartråd. Den händiga radiobyggaren lindade ett antal varv koppartråd på en cylinder, en papprulle till exempel.

Kondensator

Kondensatorn är omkring hundra år äldre än spolen. Det var vid vetenskapsmännens undersökningar av den statiska elektriciteten i mitten av 1700-talet som de började använda flaskor med metallfolie i för att samla upp elektronerna. Leidenflaskor kallades de och fanns i många skolors fysiklab på 1920-talet. Vår radiobyggare kunde göra en kondensator med bitar av metallfolie mellan blad av celluloid. Det viktiga var att få lagom stora ytor för elektronerna att samlas på.

Detektor

Bitar av konstgjord kristall

Kristallmaterial för detektor. När egenskaperna för naturliga mineral var kända kom det fram konstgjorda alternativ. Dessa kristallbitar är tillverkade i fabrik. I förlängningen ser vi hela halvledarindustrin med transistorer, mikroprocessorer och … ja resten är historia.

Den komponent som gjorde att radiosignalerna kunde höras var detektorn. Den likriktade strömmen från svängningskretsen så att strömstötar istället tog vägen genom hörlurarna och blev till ljud. Detta är den modernaste av delarna i vår kristallradio. Tekniken för att sända och ta emot radio utvecklades under slutet av 1800-talet för att slå igenom i början av 1900-talet. Först bara för att sända telegrafi (ni vet: …—… korta och långa “pip”) men senare också för tal och musik.

Nåväl, omkring 1904 kommer flera personer på sina håll på (det låg liksom i luften) att en sten av det kristallina mineralet blyglans hade särskilda elektriska egenskaper: det kunde leda ström i bara en riktning. Materialet var inte ledande (som koppar), det var inte isolerande (som porslin). Det var halvledande. Med en kristall i en hållare och en nål för att hitta en bra kontaktpunkt på ytan har vi nu en detektor för radion. Den stoppar strömmen från svängningskretsen i ena riktningen och släpper fram den i den andra. Det blir musik och sång i lurarna. Fast oftast väderrapporter, börskurser, telegramnyheter och så högmässa på söndag förstås!

I en följd inlägg kommer vi att berätta om radions första decennium i Sverige, om vad man kunde lyssna på och hur man fick tag på mottagare. Häng med!

Läs mer om hur radiotekniken kom till

Bygga egen radiomottagare – 1920-talets Makerprodukt

Samling kring radion

Bild från Otto Cantzlers bok “När radion kom till stan”. Östergötland, omkring 1930.

Många valde att bygga en egen mottagare när radio var nytt i Sverige. Om sändaren fanns i närheten var tekniken inte så komplicerad. Det mesta kunde man köpa i närmaste järnaffär.

Illustration ur Allers familjejournal 1925

Illustration ur Allers 1925: Mormor gör den upptäckten, att radion kan försätta sina anhängare i rätt brydsamma situationer.

Man måste ha spolar; det räckte att linda upp ledningstråd av koppar på papprullar. Sen måste man ha en kondensator; tunn metallfolie mellan celluloidskivor kunde räcka. Sedan en kopparwire till antenn och en bit blyglans till detektor. Hörtelefon behövs också och det var enklast att köpa färdig.

Detektorn av blyglans har en alldeles särskild funktion. Blyglansen fungerar som en halvledare, som en ventil som bara släpper genom elektricitet i en riktning. När mottagaren var inställd på sändarens frekvens fångade antennen upp energin från radiovågorna och blyglansdetektorn tvingade strömmen att växelvis ta vägen genom hörlurarna. Det här fungerade bra när sändaren var stark eller låg i närheten.

Den som bodde längre från sändaren måste ha mottagare med förstärkning. Då krävdes ”lampor”, som de kallades, glasrör med elektroder i: Elektronrören kunde känna av de svaga signalerna från antennen och göra dem så starka att det till och med gick att koppla en högtalare till radion. Det krävde förstås tillsats av extra energi, och eftersom de flesta hem ännu inte fått elektricitet indragen var det vanligt att ha ett särskilt batteri för radion. Rören behövde både glödström och anodspänning, den nya tekniken förde in nya ord i språket.

Radiomottagare med kristalldetektor, inbyggd i ask för cigarrmärket Felix do Brasil

Radiomottagare med kristalldetektor, inbyggd i ask för cigarrmärket Felix do Brasil

Det uppstod många tillverkare och leverantörer av utrustning. En tillverkare av byggsatser var Baltic Radio, som hade fabrikation av delar och som sålde bruksanvisningar. I början fanns det inte några specialaffärer för radio. På det stora varuhuset NK i Stockholm fanns en ”Radiohörna”, i många samhällen blev radion en kompletterande produkt i cykelaffären.

I en följd inlägg kommer vi att berätta om radions första decennium i Sverige, om vad man kunde lyssna på och hur man fick tag på mottagare. Häng med!

Läs mer om radiomottagare

Load More