Vad kunde man lyssna på i radion?

Samling kring radion

Bild från Otto Cantzlers bok “När radion kom till stan”. Östergötland, omkring 1930.

I Sveriges Riksdag hade debatten varit het i början av 1920-talet: Skulle det nya mediet byggas ut privat, eller skulle staten ansvara för det och låta radion bringa kultur i minsta koja?

Tidskriften Radiolyssnaren 1/1932

Tidskriften Radiolyssnaren gavs ut av förlaget Åhlén och Åkerlund mellan 1927-1935 med artiklar och programtablåer för svenska och utländska stationer. Ur Tekniska museets arkiv.

Den första tiden 1925 sände Radiotjänst program några timmar varje kväll. Året därpå var det sändningar en halvtimme mitt på dagen och från klockan 18. På söndagarna kunde man lyssna på högmässan, sedan var det sändningar av program på eftermiddagen och kvällen. Det fanns föreläsningar och radioteater. Ambitionerna var höga.

Omkring 1930 hade sändningarna ökat i omfattning. Varje dag var det gymnastik klockan 07:15, följt av en morgonandakt. Strömmingsnoteringarna sändes 12:30, följda av väderleksrapport och sedan Riksbankens valutakurser samt fondbörsnoteringarna. Men så mycket fanns inte på söndagsförmiddagar, då hade ABF en halvtimme 10:30 innan högmässan som varade fram till väderleksrapporten 12:45.

Den som investerat i en bättre radiomottagare med ”god antenn” rattade in stationer i fjärran; där fanns Oslo och Paris, Reykjavik och Wien med symfonikonsert eller grammofonmusik. Lyssnaren fick leta efter rätt station och i lurarna kanske det sprakade ”Hallo, Hallo, hier Radio-Wien, Sender Rosenhügel” eller ”Hallo, Hallo, Polski radio Varsjava” (oftast kvinnlig hallåman, står det för säkerhets skull i listan över stationer).

I en följd inlägg kommer vi att berätta om radions första decennium i Sverige, om vad man kunde lyssna på och hur man fick tag på mottagare. Häng med!

Läs mer om rundradion i Sverige

Rundradion i Sverige

Samling kring radion

Bild från Otto Cantzlers bok “När radion kom till stan”. Östergötland, omkring 1930.

Företaget Radiotjänst var centralt i den svenska modellen för hur det nya mediet skulle användas. Bakom Radiotjänst låg Tidningarnas telegrambyrå, pressen och radioindustrin. Telegrafverket tog upp licensavgifter för utbyggnaden av sändare och hade uppdraget att se till att programmen kunde höras i minsta stuga. Till en början var det si och så med det, sändarna räckte ungefär 10 mil.

Radiosändare från Western Electric

Western Electrics 500 W sändare var 1923 den första på marknaden som speciellt tagits fram för rundradiosändningar.

Runt om i världen började etermedia få spridning under 1920-talets första hälft. Vad skulle det nya heta? Det engelska uttrycket “broadcasting” blev till norska “kringkasting”. I Sverige kom förslaget i en tävling, från en ung student: Rundradio. Men hur gick det med utbyggnaden? Det blev Stockholm – Göteborg – Malmö, när Radiotjänst hade sina första sändningar i januari 1925 var det endast i dessa trakter det gick att lyssna på programmen.

Det fanns också en förhistoria. Sedan radiotekniken börjat få spridning omkring sekelskiftet 1900 hade många entusiaster experimenterat, både med att ta emot och att sända. I Sverige fanns det radioklubbar i såväl Falun och Linköping som Örebro och flera orter. Första gången tal och musik sändes till allmänheten var den 12 juli 1921, från försvarets sändare i Boden. Drivande i radioklubbarna var ofta lokala radioamatörer. Telegrafverkets hade försökssändningar med en rundradiosändare från Western Electric, bevarad hos Tekniska museet.

Naturligtvis var det frustrerande för de som ville skaffa egen radio, att behöva betala en licensavgift till Telegrafverket när det inte fanns något att lyssna på. I väntan på utbyggnad av nya sändare sändes riksprogrammet via de lokala radioklubbarna. Deras tillstånd att sända och experimentera hade förändrats 1925; det var bara Radiotjänsts program som var tillåtna. Det blev en omvälvande tid från mitten av 1920-talet och tio år framåt. Radio var ett massmedium som skulle bringa kultur in i minsta koja, så var det bestämt.

I en följd inlägg kommer vi att berätta om radions första decennium i Sverige, om vad man kunde lyssna på och hur man fick tag på mottagare. Häng med!

Läs mer om rundradion i Sverige

Svett & korsett: Mediko-mekaniskt gym

Barn som ligger på ett bordsliknande redskap.

På detta sammetsbeklädda matsalsbord kan du korrigera obalans i muskler, skelett och leder i sidtryckningsapparaten.

Det växande antal gym visar på ett ökat intresse för friskvård och hälsa. Träning har blivit en folkrörelse och ett sätt att leva. Men träning handlar också om teknikutveckling. Prototypen för de gym vi går på idag uppfann läkaren Gustaf Zander för mer än 150 år sedan. På Tekniska museet visas nu en utställning om dessa mediko-mekaniska gymnastikapparater där besökarna iklädda kavaj och korsetter körde hårt med övningar som armvalkning, lårhackning och ridskakning.

Utställningen Svett & korsett visar fotografier och arkivmaterial från Tekniska museets samlingar om Gustaf Zanders gymnastikapparater. Fotografierna kommer från albumet ”Apparate für Mechanische Heilgymnastik von Dr. Med. G. Zander construirt – Ausschliesslicher Fabrikant Aktiebolaget Göransson Mekaniska Verkstad Stockholm Schweden”, som troligen gavs ut år 1892. Bildsamlingen skänktes till Tekniska museet 1933 av direktör Tore Sandelius.

Kvinna tränar arm, skuldra och rygg i apparat.

Här tränas arm, skuldra- och rygg i armfällböjningsapparaten.

Gustaf Zander

Gustaf Zander föddes 1835 i Stockholm. Det var när han undervisade i gymnastik som han upptäckte han att hans tid och ork inte räckte till för alla elever. Han konstruerade därför ett antal apparater av trä, med vikter, hävarmar och fjädrar som gav motstånd och det gick att ställa in rörelsernas styrka på. Varje elev fick en egen instruktion av Zander på hur länge och hur mycket varje apparat skulle användas, precis som dagens personliga tränare ordinerar träning. Zander beskriver sitt arbete i Ny Illustrerad Vetenskap den 3 januari 1880 som en insats för att för att rädda det sjuka samhället:

”Jag skall taga bort det öfverflödiga fettet, fördrifva bleksoten, upphäfva blodbristen, vidga andhemtningsverktygen, förklara krig mot magkatarren och rheumatismen, räta ut hela samhället, återupprätta det. Men jag är ett barn af min tid, af ångans tidehvarf, och derför skall jag med ånga rädda det sjuka samhället.”

Zander, ett barn av ångans tidevarv, använde alltså tekniken och mekaniken i medicinens tjänst. Han ville skapa mätbara och vetenskapligt accepterade gymnastikapparater. Han försökte få maskinernas olika delar att motsvara människokroppen. Det fanns även maskiner för massage. Från början sköttes gymnastikmaskinerna med muskelkraft av anställda dalkullor och senare stadsbud som även instruerade besökarna i hur övningarna skulle utföras. Från 1868 monterades ångmotorer in i apparaterna och på 1890-talet ersattes dessa av elmotorer.

Det första Zanderinstitutet öppnade 1865 i Stockholm och bestod då av 27 gymnastikapparater.  Både kvinnor och män var välkomna att styrketräna, motionera och rehabilitera sig. Träningen skedde i skilda avdelningar där kvinnorna tränade i korsetter och snörliv och männen i kostym och väst. Institutet fick redan det första halvåret 132 besökare varav 80 var män och 52 kvinnor. 1872 hade antalet ökat med 600 besökare per år i åldrarna 4-80 år.

Zanderinstituten blev en global exportsuccé och runtom i världen öppnades nya inrättningar.
I arkivet beskrivs några av besökarna på Zanderinstitutet: en reumatisk dam som får mekanisk massage, trötta ungdomar som livas upp med stärkande sträckningsövningar efter åtta timmars stillasittande arbete på kontor och en skoliospatient som får hjälp med övningar för att stärka upp sin ryggmuskulatur. På Zanderinstituten var 80 % av användandet av gymnastikapparaterna för sjukgymnastik och 20 % för friskvård. Idag är sifforna det omvända på gymmen.

Träning och teknik

Två män får skakningsmassage av en apparat.

Är du nervös eller lider av trög mage? Lite skakningsmassage gör underverk.

Gustaf Zanders syn på träning känns än idag modern och relevant. Även om det i dagens samhälle på vissa håll råder en febril träningsfeber så har vi samtidigt stora problem med dåliga matvanor och för lite fysisk aktivitet vilket leder till fetma och ökning av folksjukdomar som t.ex. hjärt- och kärlsjukdomar. Det råder stora hälsoskillnader mellan olika grupper i samhället. Ett annat problem är sarkopeni, förtvinade muskler, som nu lyfts som ett minst lika stort hälsoproblem som benskörhet. För att motverka förtvinade muskler är det just styrketräning som ordineras.

Det öppnar allt fler gym anpassade för besökare med olika funktionsförutsättningar där träning är viktigt för att förebygga skador som kan uppstå vid ensidig muskelanvändning. Det finns även psykologiska gym där den psykiska träningen står i fokus. Varför inte träna för att få bättre koncentration och bättre minne? Kanske kommer vi på sikt att få se samarbeten mellan fysiska och psykiska gym?

Zander använde sin tids teknik för att fler i samhället skulle må bättre med hjälp av träning utifrån sina förutsättningar. Vi, som är barn av en annan tid, kan också använda tekniken för att skapa möjligheter för träning för fler i samhället. Sverige är ett av de länder i Europa som satsar minst på fysisk aktivitet i skolan. Kanske kan skolidrotten bli roligare med hjälp av ny teknik? Kan vi få fler äldreboenden att börja erbjuda styrketräning i sitt aktivitetsutbud? Psykologiska gym, uppkopplade yoga-mattor, olika träningsappar, träningskläder med inbyggda tekniska funktioner och sensorer och pulsklockor är här för att stanna. För ett som är säkert är att träning och teknik hör ihop.

Utställningen Svett & korsett visas på Tekniska museet den 4 maj till den 18 september 2016.

Utställningen Svett & korsett finns även att ta del av på Digitalt museum.

Litteratur
Frisk, stark och vacker: gym förr och nu av Ekström, Gert, 2001, Tekniska museet
Den mekaniska gymnastiken av Rigmor Söderberg, 2000, Daedalus, Tekniska museets årsbok
The medico-mechanical equipment of Doctor Zander
av Marian Fournier 1989, Museum Boerhaave, Leiden

Arkiv
Teknik- och industrihistoriska arkivet, volym 932 från Tekniska museets arkiv

Internet och övriga källor
www.habitud.se
#1000timmar
SVT realityserie Gympaläraren

Unikt arkivmaterial på Internationella kvinnodagen

Tackkort från telefonisterna i Haag.

I Tekniska museets samlingar har vi stött på ett unikt arkivmaterial som ger en gripande bild över livet under andra världskriget och efterkrigsåren. På Internationella kvinnodagen den 8 mars, visar vi för första gången upp detta unika material, som kompletterar historieskrivningen med ett kvinnohistoriskt perspektiv, för allmänheten.

Stockholmstelefonisterna
Det unika arkivmaterialet är ett album sammanställt av utlandstelefonisten Sigyn Gerrby bestående av brev, vykort och teckningar från krigsdrabbade städer runt om i Europa. Dokumentationen skildrar kriget och dess fruktansvärda följder, en nöd som är nästan omöjlig att ta in. Men materialet visar även på solidaritet och systerskap mellan arbetskamrater bortom gränserna.

Det arbete som utlandstelefonisterna utförde under andra världskriget fyllde en viktig funktion och var strängt sekretessbelagt. Utlandstelefonisterna fick trots detta ändå kontakt med kollegor utanför landets gränser. Telefonisterna som tjänstgjorde på utlandsavdelningen fick lektioner i franska, tyska och engelska. Många fick vänner bland de utländska kollegorna och förbättrade även sina språkkunskaper.

Stockholmstelefonisterna arbetade på Jakobsbergsgatan 22 och skickade nödpaket och brevväxlade med andra telefonister runtom i Europa. Albumet består av personliga brev, vykort, vackra teckningar och verser. I materialet skildras vardagen, livet som växeltelefonist, misärer i kriget och efterkrigstiden och hur kvinnorna hjälptes åt och skickade förnödenheter. Breven skildrar hur kvinnor ber sina medsystrar om nödpaket med bland annat hygienartiklar, kläder och vinterskor för att skydda sig mot kyla i sönderbombade hus och glädjen när nödpaketen packas upp.

Brev daterat Drumsö, Finland 27/12 1945:

Kära Stockholmsfröknar!

Måste skriva och tacka Eder alla kära Stockholmsfröknar för det härliga paketet Ni skickat åt oss alla. Jag blev så rörd över Eder vänlighet att jag grät. Jag tycker det var så storartat, så mycket Ni skickat åt oss alla jular och nu kommer det här storartade paketet. Det var så härligt när det kom så i tid före jul. Som alla vet så har man ju så mycket att göra före jul, man skall på tjänsten och så är det ju så mycket att göra hemma, så en kväll när jag var så trött, så trött så kokade jag av kaffet och vad det var skönt, jag blev så pigg och som en ny människa. Och så var det roligt att ge till julklapp av kaffet, svärmor, min Pappa och min svägerska fingo sin del och av karamellerna och chokladen fingo min lilla bror och min stora brors lilla flicka. Det var en fröjd om julkvällen. Vi har ju haft det så svårt alla de här åren, värst synd har det varit om barnen, stora reder sig alltid. Men nu har det ju blivit bättre på alla sätt tack vare Eder alla i Sverige som hjälpt arma Finland. Tack, tack för allt.

Brev från Rotterdam, Nederländerna, daterat 22 januari 1946:

Kära collegor,

Först och främst önskar vi Eder alla ett mycket gott och lyckligt år. Efter den hjälp som vi fått av det svenska folket, blevo vi djupt rörda då vi mottogo Eder stiliga julgåva. Vi tackar Eder av hela vårt hjärta. Gåvan har vi fördelat mellan collegorna här. Det blev en riktig julstämning, liksom ”Frid på jorden till människorna ett gott behag”. Efter allt lidande som vi fått genomgå är det ett moraliskt stöd att få mottaga så stora bevis på medkänsla och offervilja. Vi skola aldrig glömma vad ni gjort för oss.

Detta arkivmaterial ger en annan infallsvinkel av andra världskriget. En mer personlig berättelse berättad av telefonister runtom i Europa och inte utifrån de stora historiska skeendena.

Bakgrund
I Tekniska museets samlingar och i Telemuseums historiska arkiv, serie F1 Intervjuer m.m. med televerkspersonal, volym 152 finns arkivhandlingar rörande Sigyn Gerrby bevarade. Hon berättar om när hon började arbeta som utlandstelefonist, ett arbete som var både intressant, roligt och spännande. Hon och kollegorna kände sig väldigt nära den stora världen och visste ofta om händelser innan de beskrevs i tidningarna. Hon beskriver vidare hur de upplevde kriget mycket nära, t.ex. när tyskarna gick in i Belgien, Holland, Norge och Danmark. Lyckan efter kriget då telefonlinjerna öppnades för samtal dygnet runt och vänner och släktningar fick tag i varandra och grät och skrattade om vartannat. Sigyn berättar att tårarna även rullade på Stockholmstelefonisterna.

Under många årtionden var Telegrafverket landets största arbetsgivare för kvinnor. Ända fram till 1970-talet var det endast kvinnor som var anställda som telefonister. Många telefonister vittnar om en stressig arbetsmiljö men också om en stark gemenskap och sammanhållning. Utdrag ur handbok för telefonister från Telegrafverkets författningssamling från 1948 sid. 67:

”Fordras det då en ängels tålamod, kanske någon frågar. Så nära som möjligt kan det svaras. Med ett behärskat och vänligt uppträdande bevarar hon i längden bäst sin vitalitet och sin ungdom.”

På sidan 101 står:

”Telefontjänsten är ofta krävande. Telefonisten behöver både för sin egen kroppsliga och andliga hälsa och för att fullgott kunna utföra arbetet avspänning och rekreation under fritiden. Bildningssträvande, såsom läsning på egen hand, avlyssnande av radioprogram, deltagande i studiecirklar, bokcirklar, föreningsliv, kamrat- och kårsammankomster bör ha sin plats i de unga telefonisternas fritidsprogram. Sport och nöjen bör givetvis även förekomma under fritiden. Nöjena bör vara en kvinna i statstjänst värdiga. Alla vet vi att telefonistkårens är noga observerad av allmänheten. Det är av vikt att kårens anseende hålls högt både i och utanför tjänsten. Att kårens anseende är beroende av varje kårmedlems uppträdande bör stå klart för var och en.”

Dessa citat vittnar om de fullständigt orimliga krav som ställdes på kvinnorna som arbetade som telefonister. Det räckte inte att utföra ett fullgott arbete utan även ens nöjen och fritidsintressen tyckte arbetsgivaren till om. Att arbeta som telefonist var helt klart inte enbart ett yrke utan ett visst sätt att leva sitt liv utifrån vissa ideal. Att alltid ha en ”smiling voice” går över mänsklig förmåga. Undrar hur en handbok för ingenjörer från den tiden såg ut?

Litteratur
Handbok för telefonister från Telegrafverkets författningssamling utgiven 1948
Televerket och vi. Telefonliv i Göteborg 1918-1991
, Teleringen, 1994
Telelandet Sverige 1853–1953 av Torsten Althin1953
Telefonist i Televerket 1864-1990 utgiven av Televerket 1990

Välkommen att ta del av arkivfyndet
8 mars kl. 14.00–16.00
Tekniska museet på Museivägen 7 i Stockholm. Fri entré till arkivet, ingen föranmälan.

Mer om aktiviteten på www.tekniskamuseet.se

Frågor?
Kontakta arkivarie Lotta Oudhuis 08-450 57 08 eller e-postadress
lotta.oudhuis@tekniskamuseet.se

TV-studion “STUDION” på Tekniska museet 20 år 12 dec.

Full fart i STUDION

Full fart i STUDION

Den 12 december 1995 invigdes ”STUDION” för skolungdomar på Tekniska museet*. Det var Margot Wallström som var med och gjorde 1:a inspelningen. För hennes del gällde det utredningen om videovåld (SOU 1995). Inslaget hamnade i Lilla Aktuellt! I ”STUDION” har sedan dess ständigt nya klasser, varje dag, tillverkat ett TV-program. I regel har eleverna i klassen valt att göra ett nyhetsprogram. Varje kväll har detta sänts ut över kabel-TV-nätet i Stockholm. Vad vi med stolthet kan säga att detta projekt är en av de mycket få satsningar som KK-stiftelsen* gav pengar till och som fortfarande finns kvar i största välmåga! Det är fantastiskt att denna enkla idé har fungerat i 20 år:
-Låt en skolklass låna en riktig TV-studio. Låt dem få bästa teknik, kameror, uppkoppling till TT, SMHI, etc. Och lita sedan på att de fixar att göra ett program innan dagens slut.
Sedan gäller det att museet ser till att det sänds ut på kabel-TV, Internet m.m. Varje dag kl 16:40 går programmet i Öppna Kanalen! -Ger vi ungdomarna de bästa verktygen, så leverera dom fantastiska resultat!  Inget har heller blivit förstört, stulit eller medvetet skadat under dessa 20 år. Det är 1000-tals klasser från mellanstadiet upp till gymnasiet som kommit till STUDION.
Då och då dyker det upp yrkesverksamma journalister som berättar att de tog sina första stapplande steg i STUDION. Det var där ”elden” tändes! Annas är syftet i första hand med STUDION att skapa god, kritiska, medvetna “tv-konsumenter”.

*När STUDION startade hade den namnet T-NYTT och låg i det dåvarande Telemuseum som var ett annex till Tekniska museet. Telemuseum stängdes 2004 och mycket flyttades då över till Tekniska museet.
*Vi fick 190.000kr KK-stiftelsen för att resa runt i landet och propagera för att fler STUDIO skulle sättas igång.

Se seminariefilmer från Dataspelens världar

Tekniska museet driver nu det treåriga dokumentationsprojektet Dataspelens världar. Projektet genomförde i våras två uppskattade seminarier: “Digitala spel och spelkulturer: då nu och imorgon” samt “Save Game!”. Seminarierna går nu att ta del av på museets Youtubekanal.

För mer information om projektet, se här.

För att titta på seminarierna, se här.

Projektet Dataspelens världar genomförs med finansiellt stöd från Statens Kulturråd och är nu inne på sitt andra år.

Tankomaten 50 år

Tankomatkort i Tekniska museets samlingar.

Tankomatkort i Tekniska museets samlingar.

I dag är det en självklarhet att man ska kunna tanka sin bil vilken tid på dygnet som helst genom att använda bankkortet och tanka från en bensinpump med kortterminal. Få vet däremot att tankomaten är en svensk innovation som innebar början på en helt ny era av automatisering av tjänster, betalning och kundrelationer.

Det svenska säkerhetsföretaget Securitas lanserade vid S:t Eriksmässan 1964 en passerkontroll som bestod av ett system med hålkort, kortläsare och personlig kod. Vid passage genom ett vändkors fick den passerande trycka in sitt kort i kortläsaren och därefter trycka in sin personliga 4-siffriga kod på en knappsats. Efter lyckad identifiering kunde passage genom vändkorset genomföras. Varje passage registrerades på en klartextskrivare så att det gick att läsa av exakt vilka som hade passerat och när passagen hade genomförts. Detta var första gången fyrsiffriga pinkoder användes offentligt. Securitas marknadsförde sin innovation under namnet ”Securicoll” och sålde ett hundratal anläggningar i främst Sverige, Finland och England.

Ganska snart insåg de på Securitas att detta system skulle kunna användas till mycket annat och med samma princip utvecklade man en tjänst som innebar att kortinnehavaren istället för att passera en grind kunde tanka bensin vid en bensinpump som försetts med kortläsare och en knappsats. Den första tankomaten i världen installerades den 6 december 1965 vid ESSO-mackarna i Tumba, Västerås och Ystad. Tankomaten möjliggjorde för första gången automatiska köp med ett betalkort och en kod utan inblandning av servicepersonal.

Vidareutveckling av tankomatsystemet lades på Securitas dotterbolag Metior. Där utvecklades också nästa koncept för securicollsystemet – uttagning av pengar från en uttagsautomat. Världspremiär för uttagsautomater så som vi känner dem ägde rum på Uppsala Sparbank i juli 1967. Den var off-line, men den 7 maj 1968 invigdes världens första uttagsautomat som var uppkopplad mot bankens datorsystem. Platsen var Oxie Sparbank i Malmö. Under 1970-talet byggdes sedan systemet med uttagsautomater ut och automaterna blev allt vanligare runt omkring i våra offentliga rum. Kort med magnetremsa ersatte kort med stansade hål och idag är korten utrustade med chip. Parallellt med denna utveckling skedde även en utveckling inom IT-området som är nästan utan jämförelse. Datorernas beräkningshastighet, minneskapacitet och nätverk har möjliggjort en storskalig hantering av data som var otänkbar på 1960-talet.

Idag håller bankomaterna nästan på att bli obsoleta. Samma princip som Securicoll, med ett personligt betalkort och en fyrsiffrig kod, möjliggör även kontantfri betalning, vilket innebär att folk i allt mindre utsträckning tar ut kontanter via bankomaterna. Butiker och restauranger är sedan länge utrustade med online-uppkopplade kortläsare. Med utrustning som iZettle har dessutom den kontantfria handeln kunnat bli mobil och flytta ut till dörrförsäljare och torghandel. I hemmen har många kortläsare till sina bankkort för att kunna göra bankärenden via Internet eller för att identifiera sig gentemot myndigheter. Precis som Sverige var först med tankomat och bankomat anses vi idag vara ett av de länder som har kommit längst mot det kontantlösa samhället.

Men precis som Securicollsystemet registrerade vilka som passerade vändkorset och när passagen ägde rum så registreras idag allt vi gör med våra betalkort – vad vi köper, när vi köper det och var vi köper det. I det kontantlösa samhället har även den typen av information blivit ett värdefullt kapital som allt fler aktörer vill erövra. Därför överöses konsumenter idag av erbjudanden om kundkort och klubbmedlemskap. Våra köpvanor registreras och analyseras. Logaritmer räknar ut vilka andra vanor vi har, vilka produkter som kan vara intressanta för oss, vilken livssituation vi sannolikt befinner oss i och vilka behov vi har. Erbjudanden och reklam specialdesignas för varje kund och de behov som denna kund anses ha för stunden. Med hanteringen av så kallad Big data kan stora handelskedjor mejsla ut kunskap om oss som vi kanske inte skulle dela med oss av ens till släkt och vänner. Obehagligt eller inte, utvecklingen mot denna sorts relation mellan kund och företag inleddes med ett vändkors på S:t Eriksmässan 1964.

 

Läs gärna vidare om Metior, Securicoll, samt de första tankomaterna och bankomaterna i utvecklingschefen vid Metior, Lars Arfvidsons, texter på Tekniska museets webbplats:

Teknikhistoria: Den första Bankomaten i världen

Bankomatminnen

 

 

 

 

​Konst, teknik, design och musik möts på maker-festival

​Konst, teknik, design och musik möts på maker-festival

Do It Yourself-kulturen sprider sig snabbt över världen och på flera håll i Sverige öppnar makerspaces – platser för att dela idéer, lokaler verktyg och kontakter. Den 9-10 maj arrangerar Tekniska museet en festival där mängder av kul, kreativa och lite knasiga makerprojekt från hela landet visas upp och testas tillsammans med nyfikna besökare.

En människoliknande robot, ett interaktivt träd, musikinstallationer, fredliga drönare och ett steampunkmuskedunder som skjuter iväg moln av gröna ärtor – det är några av alla makerprojekt som kommer att visas upp på Tekniska museets tvådagarsfestival Stockholm Mini Maker Faire den 9-10 maj.

Stockholm Mini Maker Faire är festivalen där teknik, lek, vetenskap, konst och experimenterande möts. Här får barn och vuxna prova, upptäcka, visa upp, smaka, inspireras och imponeras av fantastiska kreationer. Den som aldrig tidigare provat får också lära sig att löda en egen blinkande robot, bygga nya grejer av gammalt elektronikskrot, hälsa på olika sorters robotar, se uppvisningar och flygrace, prova 3D-skrivare och prova olika elektronikexperiment.

Till festivalen kommer makers från hela landet för att inspirera och inspireras av andra. Vissa är konstnärer, andra hemmafixare. Men alla makers har en sak gemensamt – nyfikenheten som får dem att våga prova, experimentera och hitta på kreativa lösningar på små och stora problem.


Makerrörelsen – En ny industriell revolution

Makers har uppfunnit, konstruerat och löst problem i alla tider. Men med 3D-skrivare, sociala nätverk, crowdfundingplattformar och egna mediekanaler är det inte bara stora företag som kan förverkliga innovativa idéer. Inom makerkulturen hjälps man åt, delar sina idéer och stöttar varandras projekt. På flera håll i landet öppnar makerspaces, platser där makers går ihop för att genemsamt hyra lokaler, köpa verktyg och bjuda in experter.

Makerrörelsen växer explosionsartat över världen och har beskrivits som en ny industriell revolution, där vem som helst kan vara en innovatör, designer, tillverkare, distributör och butik utan att lämna TV-soffan.

Makerrörelsen handlar framför allt om framåtblickande, innovation och att med varandras hjälp upptäcka nya sätt att använda teknik, material, metoder och kompetenser.


Om Maker Faire

Maker Faires arrangeras på hundratals platser i hela världen, t.ex. i Tokyo, Kiev, Trondheim och Honolulu. De två huvudevenemangen i New York och San Francisco lockar varje år hundra tusen besökare. År 2014 arrangerade Tekniska museet festivalen för första gången i Sverige, och nyligen fick även Göteborg sin egen Mini Maker Faire.

Nya utställare och projekt som visas på Stockholm Mini Maker Faire publiceras löpande på www.stockholmmakerfaire.se

Tekniska museet – alla små geniers favoritställe
Tekniska museet verkar för att öka allmänhetens och speciellt ungdomars intresse för teknik och naturvetenskap på ett lustfyllt och inspirerande sätt. Museet har också i uppdrag att förvalta och vårda Sveriges industriella och tekniska kulturarv. Tekniska museet är Sveriges största tekniska museum och hade 354 800 besökare 2014.

Bakterier och bioteknik genererar el i framtidens bränslecell

Bakterier och bioteknik genererar el i framtidens bränslecell

Nu flyttar en samling bakterier in på Tekniska museet i Stockholm. Deras uppdrag är att befolka en bränslecell som använder levande mikroorganismer för att generera ström åt ett konstverk som gör de osynliga varelserna i naturen både synliga och hörbara.

Dammbatteriet är ett konstnärligt och vetenskapligt experiment som startats av de två lettiska konstnärerna Rasa Smite och Raitis Smits. I sitt projekt producerar de el med levande mikroorganismer som bränsleceller, och ger en konstnärlig visualisering av derss osynliga arbete. I helgen bjuds Tekniska museets påsklovsbesökare in att vara med i skapandet av batterier med bakterier från jord, avloppsvatten och avfall.

Sex ”bakteriebatterier” finns redan idag placerade i en damm i Rigas Botaniska trädgård. Batteriets anod placerades på botten av dammen och katoden fick flyta på ytan. Vattnet mellan anoden och katoden fungerade som ett membran för utbyte av protoner. När bakterierna sedan tillgodogör sig organiska ämnen på botten produceras både protoner och elektroner. Sedan sommaren 2014 övervakar, mäter och dokumenterar konstnärer och forskare livscykeln hos dessa bakterier. Bland annat kan man iaktta hur den mängd elektricitet som produceras varierar över tid.

Dammbatteriet som nu installeras på Tekniska museet i Stockholm visar hur konst och vetenskap kan samarbeta för en hållbar framtid, och hur osynliga aktiviteter i naturen kan göras hörbara och synliga. Det skapar sensuella och känslomässiga upplevelser – poesi av grön energi.

Se livebilder och dataströmmen på

http://rixc.org/camera.html

Tekniska museet – alla små geniers favoritställe
Tekniska museet verkar för att öka allmänhetens och speciellt ungdomars intresse för teknik och naturvetenskap på ett lustfyllt och inspirerande sätt. Museet har också i uppdrag att förvalta och vårda Sveriges industriella och tekniska kulturarv. Tekniska museet är Sveriges största tekniska museum och hade 354 800 besökare 2014.

Internets fader 100 år

J.C.R. Licklider (1915-1990). Foto: Wickimedia Commons.
J.C.R. Licklider (1915-1990). Foto: Wikimedia Commons.

 

När Internets fader ska utses brukar ofta någon av dem som arbetade med att omvandla ARPANET till Internet i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet utses.

Vi skulle idag däremot vilja backa bandet och uppmärksamma en man som gjorde stora insatser 15-20 år tidigare och vars arbete var en förutsättning för ARPANET. Om man vill förstå hur datorn kunde omvandlas från 1950-talets matematikmaskiner till dagens internetuppkopplade persondatorer är dagens jubilar J.C.R. Licklider helt central. Han föddes den 15 mars 1915 och skulle alltså ha blivit 100 år idag, om han hade levat.

I grunden var Licklider, ofta kallad Lick, psykolog. Han disputerade i psykoakustik vid University of Rochester 1942 men kom några år senare att intressera sig för informationsteknologi och flyttade till MIT, där han fick en tjänst som docent 1950. Under tiden på MIT på 1950-talet arbetade han med frågor kring den mänskliga faktorn och människa-maskin interaktion i det stora projektet med att bygga upp det datoriserade amerikanska luftförsvarssystemet SAGE (Semi-Automatic Ground Environment). Syftet med SAGE var att genom datorstöd koordinera data från mängder av radarstationer och på en central plats få en enhetlig bild över ett stort luftförsvarsområde. Förutom att världens till volymen största dator någonsin byggdes till SAGE-systemet konstruerades även arbetsstationer där operatörer satt vid radarskärmar och använde pekdon, så kallade ljuspistoler, som de kunde markera objekt på skärmen med.

Arbetet på SAGE fick Licklider intresserad av användargränssnitt mellan människa och dator. Vid denna tid var datorer huvudsakligen att betrakta som stora och mycket avancerade räknemaskiner som ytterst få hade någon direkt relation till. I Sverige omnämndes de fortfarande som matematikmaskiner eller elektronhjärnor, vilket anger ganska tydligt både hur man betraktade dem och hur de användes. Licklider såg däremot andra potentialer med datortekniken om de bara blev billigare och lättare att använda.

Han skrev ner sina tankar i ett paper 1960 ”Man-Computer Symbiosis”. I detta paper föreslår han användargränssnitt som låter datorn efterlikna andra sätt att arbeta på. Datorn borde styras med ett tangentbord och ha en skärm som kan användas som en griffeltavla. Han pekar på att det kommer bli nödvändigt för datorn att rita grafer, bilder, noter och ekvationer på samma skärm. Datorn ska dessutom kunna styras med röstigenkänning. Han konstaterar att en dator är för dyr för att en man ensam ska kunna använda den på det vis han vill. För att göra det kostnadseffektivt och ekonomiskt måste en datamaskin kunna användas av flera användare samtidigt i ett tidsdelningssystem. Han berättar även om sina visioner kring vad han kallar för ”thinking centers”, datorer med funktionen av ett bibliotek, och hur man skulle kunna bygga upp nätverk med sådana ”thinking centers”.

En del av hans tankar låg i tiden. Bob Berner hade 1957 formulerat tankarna bakom time-sharing. Lick hade då blivit vice ordförande i teknikföretaget BBN och lät köpa in det första exemplaret av en PDP-1 dator. Med den blev han först i världen med att göra en offentlig demonstration av time-sharing.

När Sovjetunionen sköt upp den första satelliten i omloppsbana runt jorden 1957 resulterade detta i något av en panik i USA. Som svar på det Sovjetiska sputnikprojektet grundade USA året därpå en myndighet, ARPA (Advanced Research Projects Agency), vars syfte var att säkerställa att amerikansk försvarsforskning var främst i världen. 1962 inrättades IPTO (Information Processing Techniques Office), ARPA:s avdelning för IT-innovationer och J.C.R Licklider utsågs till dess första chef.

I denna roll hade han plötsligt medel att stödja den forskning han såg som relevant och som låg i linje med de tankar han själv hade kring datortekniken. De prioriteringar han gjorde kring forskningsfinansiering var mycket medvetna och vi ska lyfta fram några exempel som visar på dessa prioriteringar ledde vidare till.

En forskare vars visioner Lick valde att stödja, och som i flera avseenden hade varit något av en ensam röst i öknen, var Douglas Engelbart vars forskning ledde fram till helt nya användargränssnitt och sätt att arbeta med datorer, bland annat sådant som datormusen, det grafiska användargränssnittet, datorstödd ordbehandling, versionshantering, hypertext och videokonferenssystem  med mera.

Lickliders finansieringspolitik innebar också att universiteten kunde börja genomföra doktorandprojekt i datorvetenskap, något som inte hade gjorts dessförinnan. Innan Lickliders arbete på ARPA fanns det ingen i USA som hade disputerat i datorvetenskap. Genom att låta finansiera detta ämne vid amerikanska universitet la Licklider alltså grunden till den amerikanska datorvetenskapen som eget ämne.

Till de forsknings- och utvecklingsprojekt Licklider valde att finansiera räknas även “Project MAC” vid den tekniska högskolan MIT. Syftet var att utforma ett tidsdelningssystem i vilket 30 användare samtidigt skulle kunna använda en stordator genom att sitta vid terminaler med tangentbord. Detta var något helt revolutionerande och kom till exempel att påverka IBM i utvecklingen av sitt 360-system i mitten av 1960-talet. Med IBM 360-systemet introducerades för första gången bildskärmsterminaler på marknaden. Allt fler kunde nu arbeta mot en dator genom att sitta med en bildskärm och ett tangentbord. Project MAC innehöll även forskning och utveckling kring operativsystem och artificiell intelligens.

Som chef för IPTO fick Licklider dessutom möjlighet att inleda arbetet med sin vision om ”thinking centers”. I en PM från april 1963 skriver han om ett ”intergalactic computer network” och som han beskriver på ett sätt som har många likheter med dagens Internet. Denna promemoria kom att utgöra inledningen till ett arbete på ARPA som 1969 utmynnade i ett datornätverk som kallades för ARPANET. En av de två första datorerna att kopplas till detta datornätverk hörde för övrigt till den forskningsinstitution,  Augmentation Research Center, som Douglas Engelbarts ledde vid Stanforduniversitetet.

När ARPANET sjösattes hade redan Licklider avgått som chef för IPTO. Hans visioner hade däremot inte avtagit. I den viktiga artikeln ”The Computer as a Communication Device”, som han 1968 skrev tillsammans med sin efterträdare som chef för IPTO, Robert W Taylor, inleder författarna med att slå fast att man inom några år kommer att kunna kommunicera mer effektivt genom en maskin än ansikte mot ansikte. De hävdar i artikeln också att datorn kommer att förändra kommunikationsmönster mer genomgripande än tryckpressen och TV:n och de diskuterar kring datornätverket som ett nätverk som är öppet för allmänheten och som rymmer programvara, tjänster och information.

ARPANET övergick den 1 januari 1983 till att bli Internet och resten är, som man säger, historia.

J.C.R. Licklider avgick som chef för IPTO 1964 och verkade därefter som professor vid MIT (bland annat som ledare för Project MAC) och konsult inom näringslivet. Han intervjuades av Charles Babbage Institute 1988 och avled två år därefter. Mannen som satte igång hela den process som ledde fram till dagens användarvänliga datorer och internetsamhälle fick alltså aldrig se sina visioner nå allmänheten. Internet slog igenom på bred front vid mitten av 1990-talet.

Load More