En hemmabyggd variant av Baltic Super 20, ur museets samlingar.
Baltic Super 20 var en byggsats till en mer avancerad radiomottagare. Med sju elektronrör och många inställningsmöjligheter gick det att lyssna på avlägsna radiostationer.
Framsida från byggbeskrivning för radiomottagaren Baltic Super 20. Bakom mottagaren står en typisk ramantenn.
Tillverkaren av byggsats och beskrivningar hade fabrik i Sundbyberg på 1920-talet. Deras produkter hade spridning, inte bara inom Sverige utan över stora delar av Europa. Det var förstås en utmaning att sätta samman en sådan radio, och anvisningarna är detaljerade. Det ingick förstås en ritning även till lådan.
En titt inne i radion avslöjar ett virrvarr av trådar i luften som förbinder elektronrör, spolar och kondensatorer med varandra. Detta var innan kretskortet var uppfunnet.
Mottagaren av typen ”Superheterodyn”, en princip för koppling som varit mycket betydelsefull för radiotekniken. Man kan beskriva det på så sätt att förstärkningen är självjusterande så att den höjer signalstyrkan när den blir svagare och hindrar att det blir rundgång när signalen ökar i styrka.
De enklare mottagarna med elektronrör vid denna tid var man tvungen att själv justera förstärkningen på och de hade egenheten att börja ”tjuta” när det blev rundgång i apparaten. Då kunde det hända att radiomottagaren fungerade som en sändare och grannen fick höra samma tjut i sin radio, istället för grammofontimmen…
Radioröret
Radioröret är släkt med glödlampan, så släkt att många kallade dessa för ”lampor” i början. Det var genom att de gamla koltrådslamporna sotade igen, att glaset fick en svart beläggning på insidan, som man fick en ledtråd till hur ett radiorör skulle konstrueras.
Det som hände inne i lampan var att elektroner och kolpartiklar lämnade tråden och fastnade på det kalla glaset. Genom att sätta in två elektroder i en lampa fick man en komponent som bara ledde ström i en riktning. Den ena elektroden hettades upp och den andra var kall. Då kunde elektroner från den heta sidan förflytta sig till den kalla, men inte tvärtom. En diod.
Genom att lägga till en tredje elektrod mellan de båda, ett galler som man kunde ladda upp med många elektroner, gick det att styra hur många elektroner som kunde passera mellan polerna. Detta var radioröret: en komponent där man kunde låta en svag signal styra en starkare. Det var både den svaga antennsignalen och själva ljudsignalen som behövde förstärkas.
Radioröret dominerade elektroniken under den första halvan av 1900-talet. Sedan kom transistorn, en ärtstor komponent som var tillverkad av kisel och som kunde göra samma sak. Den drog också mycket mindre ström. från och med 1950-talet minskade elektronrörets betydelse för vår vardagselektronik.
I en följd inlägg har vi berättat om radions första decennium i Sverige, om vad man kunde lyssna på och hur man fick tag på mottagare.
Facebook
Youtube
Lämna ett svar