Många valde att bygga en egen mottagare när radio var nytt i Sverige. Om sändaren fanns i närheten var tekniken inte så komplicerad. Det mesta kunde man köpa i närmaste järnaffär.
Man måste ha spolar; det räckte att linda upp ledningstråd av koppar på papprullar. Sen måste man ha en kondensator; tunn metallfolie mellan celluloidskivor kunde räcka. Sedan en kopparwire till antenn och en bit blyglans till detektor. Hörtelefon behövs också och det var enklast att köpa färdig.
Detektorn av blyglans har en alldeles särskild funktion. Blyglansen fungerar som en halvledare, som en ventil som bara släpper genom elektricitet i en riktning. När mottagaren var inställd på sändarens frekvens fångade antennen upp energin från radiovågorna och blyglansdetektorn tvingade strömmen att växelvis ta vägen genom hörlurarna. Det här fungerade bra när sändaren var stark eller låg i närheten.
Den som bodde längre från sändaren måste ha mottagare med förstärkning. Då krävdes ”lampor”, som de kallades, glasrör med elektroder i: Elektronrören kunde känna av de svaga signalerna från antennen och göra dem så starka att det till och med gick att koppla en högtalare till radion. Det krävde förstås tillsats av extra energi, och eftersom de flesta hem ännu inte fått elektricitet indragen var det vanligt att ha ett särskilt batteri för radion. Rören behövde både glödström och anodspänning, den nya tekniken förde in nya ord i språket.
Det uppstod många tillverkare och leverantörer av utrustning. En tillverkare av byggsatser var Baltic Radio, som hade fabrikation av delar och som sålde bruksanvisningar. I början fanns det inte några specialaffärer för radio. På det stora varuhuset NK i Stockholm fanns en ”Radiohörna”, i många samhällen blev radion en kompletterande produkt i cykelaffären.
I en följd inlägg kommer vi att berätta om radions första decennium i Sverige, om vad man kunde lyssna på och hur man fick tag på mottagare. Häng med!
Lämna ett svar