När personer som inte är ”på plats” ändå kan nås

Personsökare som denna Minicall Bravo Express från amerikanska Motorola var i ropet för lite drygt tjugo år sedan.

Har personsökningen blivit överflödig nu när vi kan snabbt kan se var våra vänner finns incheckade i sociala media?

Omslaget till en katalog från LM Ericsson år 1958 visar med en bild hur en telefonist kopplar upp ett samtal i en snörväxel samtidigt som hon manövrerar en liten pult försedd med en tvåradig knappsats. Katalogen inleds: ”Med hjälp av en personsökaranläggning har man möjlighet att inom ett företag söka personer, som icke kan nås per telefon, därför att de lämnat sina rum.” Systemen var optiska och bestod av lamptablåer med ljussignaler i olika kombinationer. Som alternativ nämner man i katalogen akustiska signaler. Personsökning fick med tiden en annan betydelse.

Tidiga exempel på personsökning via radiosignaler kom redan i början av 1920-talet. De första trådlösa personsökarna utvecklades i USA för att användas av polisen. I Sverige startade Televerket 1968 ett internt försök med personsökning över större områden. Man utnyttjade underbärvågor i de under 1960-talet utbyggda FM-radiosändarna för söksignaler. Därmed uppnåddes god täckning med hjälp av det redan utbyggda sändarnätet. Med dessa sökare kunde reparatörer nås och de kunde då ringa ett i förväg bestämt nummer från en fast telefon för att få information om varför de blivit sökta.

Försöket ledde så småningom till systemet MBS, mobilsökning, som startade kommersiellt 1978. Utvecklingen tog en ny riktning när textinformationssystemet för radiomottagare RDS, Radio Data System, blev internationell standard 1987 och använde samma typ av bärvåg. Det medförde att MBS som 1989 hade ca 75000 användare måste lämna utrymme åt den nya tekniken. Efter 1991 marknadsfördes tjänsten inte längre för att slutligen läggas ner 1996.

Nästa system blev Minicall som startade för tonsökning 1985. Systemet hade 200 basstationer synkroniserade i ett stjärnformigt nät som täckte merparten av Sverige. Mottagarna var mycket behändiga men kunde endast avge tonsignal. Tre år efter starten infördes en textfunktion och 1989 utökades systemet med siffermeddelande (numerisk). Många MBS-användare gick över till det nya systemet. Våren 1993 startades tjänsten Minicall Privat. Personsökare såldes billigt utan abonnemangsavgifter, medan en sökning däremot kostade 6 kronor, vilket debiterades den som sökte. Detta ledde till att Minicall slog igenom som ett alternativ till mobiltelefonerna som ännu var dyra att använda.

I takt med att mobiltelefonen blev billigare att använda, framförallt efter genombrottet för GSM med SMS-meddelande, avtog användningen av Minicall. Systemet omfattade cirka 100 000 användare när Telia 2002 sålde tillståndet att driva Minicallnätet till företaget Generic Mobile. Det finns flera exempel på användning av Minicall idag. Ett är styrning för tändning av gatubelysning. Ett annat är att elektroniskt styrda lås över hela landet kan skötas centralt med signaler via minicallnätet. En livsviktig tillämpning är att patienter som i väntan på organtransplantation har personsökare för att snabbt nås då lämplig organdonator finns. En praktisk men kanske mindre viktig användning är att bilmotorvärmare kan slås på via Minicall. Styrning via trådlösa nätverk är möjligen osynligt men något vi kommer att se mer av…

Not. Bloggserien bygger på en artikel i museets årsbok Daedalus från 2006, här omarbetad och utökad, med flera nya illustrationer.