Idag är det semikolonets dag, ett av våra mest laddade skiljetecken, alltså skrivtecken som markerar gränser för i första hand meningar och satser eller satsdelar i en text och därigenom ger hållpunkter för läsningen. Just semikolon används, enligt Språkrådet, ”mellan satser, framför allt huvudsatser, som har ett nära samband med varandra när man tycker att punkt är för starkt avskiljande och komma för svagt.”
Språkforskaren Siv Strömqvist förtydligar: ”Semikolon markerar meningsgräns men betonar samtidigt sambandet mellan två meningar. Om punkt känns för abrupt och för starkt avgränsande så är semikolon ofta ett bra val. Semikolon binder samman. Semikolon signalerar att det som följer är en konsekvens eller utveckling av det redan sagda. Där punkten hugger av binder semikolon ihop och ger texten flyt.” Blev det glasklart?
Blytyper med semikolon från Sjöqvist tryckeri ur Tekniska museets samlingar
I en nyligen genomförd undersökning bland läsarna av ”Språktidningen” om vilket skiljetecken de föredrog, kammade semikolonet hem en överlägsen seger.
Både författare och språkvårdare har hyllat semikolonet. Lynne Truss och Eva Hallinger beskriver i boken Komma rätt, komma fel, och komma till punkt semikolonet som en ”försynt sambandsskapare, förväntanshöjare eller ordningsvakt som vid behov till och med kan rycka ut som kravallpolis”
Andra har kallat det pretentiöst och snobbigt, tjejigt eller queer. Två juridikprofessorer lär 1837 till och med ha duellerat om bruket av Le point virgule; semikolon på franska. Semikolonets förespråkare förlorade och blev skadad i ena armen. I Kalifornien ledde ett felaktigt användande av semikolon till att lagen om samkönade äktenskap inte revs upp.
Tecknet för det som vi identifierar som semikolon har dock funnits i text länge men har genom århundradena använts på olika sätt. I antika texter finns ett tecken som ser ut som semikolon men som användes som frågetecken; det gör det fortfarande på nygrekiska.
I handskrifter är skiljetecknen få. Under antiken – den grekiska såväl som den latinska –användes Scripto continua, vilket innebar att man inte ens hade blanksteg mellan orden. Dock användes ibland tecken för att skilja ord eller stycken från varandra, De kan ses som föregångare till våra egna skiljetecken. Det första skiljetecknet var dock inte blanksteget, som man kanske kunde tro, utan punkten, som användes för att markera gränsen mellan två ord – och bara i inskriptioner i sten. Blanksteg introduceras senare. Det blev inte vanligt förrän på 600-talet e.Kr.
En som ofta brukar utpekas som skiljetecknens fader är Aristofanes från Bysans (100-talet f.Kr.). Han var konservator vid biblioteket i Alexandria. Under Medeltiden hade man flera system som existerade samtidigt. Den funktion de då hade var framför allt att markera ställen där man kunde andas in vid högläsning.
Med boktryckarkonsten fick skiljetecknen ett uppsving för att öka läsbarheten och ge större klarhet och uttrycksfullhet åt textens betydelser. Den kände venetianske boktryckaren, entreprenören och innovatören Aldus Manutius (1452-1516) introducerade tecknet som vi känner som semikolon i tryck. Det är på hans dödsdag den 6 februari som semikolonet firas.
Aldus i snygg frisyr.
Aldus vurmade för antiken och satsade hängivet på att ge ut klassiska verk på grekiska och latin. Ett av de mer betydelsefulla var en Aristotelesupplaga tryckt 1495-98. Kanske var det en kombination av bildningsiver och entreprenörskap som gjorde att Aldus runt år 1500 även började ge ut en ny typ av böcker, så kallade aldiner. Dessa hade mjuka pärmar och var i s.k. oktavformat – ungefär samma format som våra pocketböcker. Aldus lanserade med aldinerna också kursiv stil i tryck. Den blev mycket populär under 1500-talet. De flesta böckerna vid den här tiden var så stora att man var tvungen att sitta vid ett bord för att kunna läsa dem, så med aldinerna kom ett behändigt alternativ.
Med aldinerna tog Aldus även steget att ge ut viktiga verk på italienska. Dantes Divina Commedia tryckt 1502 var t ex en av Aldus första. När jag räknar har Divina Commedia 1623 semikolon. För säkerhets skull jämförde jag med en handskrift av Divina Commedia utförd av en berömd kopiator vid namn Giovanni Boccaccio. Där finns inga spår av semikolon alls, dock en och annan punkt.
Aldus boktryckarmärke. Hans motto var ”Festina lente” (skynda långsamt) med den snabba delfinen och det stabila ankaret. Kan man inte skymta ett semikolon i detta också?
Den makt som boktryckaren fick över texten genom att introducera skiljetecken är häpnadsväckande särskilt när man tänker på vilket känslomässigt förhållande en del senare författare har till sina texter. Men före 1800-talet verkar författarna inte ha varit så inblandade i användandet av skiljetecken. Det var boktryckarnas sak. Hur skiljetecknen skulle användas och ledde dock till återkommande motsättningar mellan anhängare av logiska interpunktionsanalys (sätt skiljetecken vid formella enheter, t.ex. varje mening!) och de av retorisk-funktionella analys (sätt skiljetecken för att förtydliga ditt budskap!).
Systemet med skiljetecken började ta definitiv form under 1800-talets gång. Den franska författarinnan Georges Sand var en av de första som gjorde sin vilja gällande gentemot boktryckarna.
En del var ännu känsligare. Den amerikanska poeten Emilie Dickinson publicerade bara sju dikter under sin livstid. Skälet sägs ha varit att hon känt sådan bestörtning över att tidningen Springfield Daily Republican försett hennes dikt The Snake med ett frågetecken som inte var hennes. Nils Ferlin ville stoppa pressarna på DN när han på grund av ett bortglömt kommatecken i en av hans dikter. Milan Kundera bytte förläggare då denne ville ersätta hans semikolon med komma. Poeten och modernisten Apollinaire slutade 1912 upp med att använda skiljetecken över huvud taget i sina dikter.
Semikolonets popularitet har växlat mellan länder och tider. Semikolonet har också börjat användas utanför i andra områden än skrift, t ex i olika dataprogramspråk och då bl a för att separera eller avsluta satser och deklarationer, eller för att inleda kommentarer i källkoden.
Inom matematik används semikolon för att skilja värden från varandra – exempelvis funktionsargument eller element i en vektor. Detta sker främst när skrivsättet annars skulle bli otydligt; om ingen risk för sammanblandning finns används vanligen komma.
Ett sätt där semikolon används mest idag är väl så här 😉
Och så är det med språk och andra innovationer. Det utvecklas och förnyas.
Grattis semikolon och grattis Aldus!
Lästips
Strömqvist Siv, Skiljeteckensboken: skiljetecken, skrivtecken och typografiska grepp, 2013
Truss, Lynne och Halldinger, Eva Komma rätt, komma fel och komma till punkt, 2006
Stanton, Ralph, Om Aldus Manutius
Facebook
Youtube
Lämna ett svar