Cykla på - en framtidsvision. Foto: Lisa Söderlund

Är kommunikation en mänsklig rättighet? Har alla lika möjlighet till kommunikation?

Häromdan var några elever från Östra Gymnasiet här på museet, för en visning i vår utställning Kom.nu.då. De fick i uppdrag att tänka ut hur framtidens kommunikationsmedel skulle kunna tänkas se ut och fungera. Dessutom var tanken att så många människor som möjligt skulle få tillgång till tekniken – hur kan vi se till så att kommunikationsmedlen blir en mänsklig rättighet? Som exempel hade eleverna kikat på OLPC, “One Laptop Per Child”, som vi visar i utställningen.

“Cykla på” var en projektidé, som går ut på att koppla datorer till generatorer drivna av cyklar. På så vis går det att använda datorer även där det inte finns fungerande elnät. Fiffigt uttänkt av Rodan och Martin.

Ett annat förslag på framtida projekt var “Hellaspeaker”: en app som översätter till olika språk när man pratar i telefonen.

Syftet med projektet var att “kunna prata med någon från ett annat land och höra på sitt egna språk”. Erik, Simon, Dennis och Kalle tänker sig att människor på så sätt kan prata med vem som helst, i vilket land som helst, och ändå förstå varandra.

Hur kommer vi att kommunicera i framtiden? Vad kommer att vara möjligt?

Redan 1945 beskrev Vannevar Bush sin framtidsvision i artikeln “As we may think“: ett skrivbord (!) där du kan lagra alla böcker, inspelningar och korrespondens, och som är mekaniserad så att du kan söka bland informationen på ett snabbt och enkelt sätt.

Han förutsåg alltså dagens persondator och Internet! På 40-talet! Det var inte alla som insåg eller uppskattade hans framtidsvision då. Nu tar vi den för given. Vad kan vi då vänta oss av framtidens kommunikationsmedel?