J.C.R. Licklider (1915-1990). Foto: Wickimedia Commons.
J.C.R. Licklider (1915-1990). Foto: Wikimedia Commons.

 

När Internets fader ska utses brukar ofta någon av dem som arbetade med att omvandla ARPANET till Internet i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet utses.

Vi skulle idag däremot vilja backa bandet och uppmärksamma en man som gjorde stora insatser 15-20 år tidigare och vars arbete var en förutsättning för ARPANET. Om man vill förstå hur datorn kunde omvandlas från 1950-talets matematikmaskiner till dagens internetuppkopplade persondatorer är dagens jubilar J.C.R. Licklider helt central. Han föddes den 15 mars 1915 och skulle alltså ha blivit 100 år idag, om han hade levat.

I grunden var Licklider, ofta kallad Lick, psykolog. Han disputerade i psykoakustik vid University of Rochester 1942 men kom några år senare att intressera sig för informationsteknologi och flyttade till MIT, där han fick en tjänst som docent 1950. Under tiden på MIT på 1950-talet arbetade han med frågor kring den mänskliga faktorn och människa-maskin interaktion i det stora projektet med att bygga upp det datoriserade amerikanska luftförsvarssystemet SAGE (Semi-Automatic Ground Environment). Syftet med SAGE var att genom datorstöd koordinera data från mängder av radarstationer och på en central plats få en enhetlig bild över ett stort luftförsvarsområde. Förutom att världens till volymen största dator någonsin byggdes till SAGE-systemet konstruerades även arbetsstationer där operatörer satt vid radarskärmar och använde pekdon, så kallade ljuspistoler, som de kunde markera objekt på skärmen med.

Arbetet på SAGE fick Licklider intresserad av användargränssnitt mellan människa och dator. Vid denna tid var datorer huvudsakligen att betrakta som stora och mycket avancerade räknemaskiner som ytterst få hade någon direkt relation till. I Sverige omnämndes de fortfarande som matematikmaskiner eller elektronhjärnor, vilket anger ganska tydligt både hur man betraktade dem och hur de användes. Licklider såg däremot andra potentialer med datortekniken om de bara blev billigare och lättare att använda.

Han skrev ner sina tankar i ett paper 1960 ”Man-Computer Symbiosis”. I detta paper föreslår han användargränssnitt som låter datorn efterlikna andra sätt att arbeta på. Datorn borde styras med ett tangentbord och ha en skärm som kan användas som en griffeltavla. Han pekar på att det kommer bli nödvändigt för datorn att rita grafer, bilder, noter och ekvationer på samma skärm. Datorn ska dessutom kunna styras med röstigenkänning. Han konstaterar att en dator är för dyr för att en man ensam ska kunna använda den på det vis han vill. För att göra det kostnadseffektivt och ekonomiskt måste en datamaskin kunna användas av flera användare samtidigt i ett tidsdelningssystem. Han berättar även om sina visioner kring vad han kallar för ”thinking centers”, datorer med funktionen av ett bibliotek, och hur man skulle kunna bygga upp nätverk med sådana ”thinking centers”.

En del av hans tankar låg i tiden. Bob Berner hade 1957 formulerat tankarna bakom time-sharing. Lick hade då blivit vice ordförande i teknikföretaget BBN och lät köpa in det första exemplaret av en PDP-1 dator. Med den blev han först i världen med att göra en offentlig demonstration av time-sharing.

När Sovjetunionen sköt upp den första satelliten i omloppsbana runt jorden 1957 resulterade detta i något av en panik i USA. Som svar på det Sovjetiska sputnikprojektet grundade USA året därpå en myndighet, ARPA (Advanced Research Projects Agency), vars syfte var att säkerställa att amerikansk försvarsforskning var främst i världen. 1962 inrättades IPTO (Information Processing Techniques Office), ARPA:s avdelning för IT-innovationer och J.C.R Licklider utsågs till dess första chef.

I denna roll hade han plötsligt medel att stödja den forskning han såg som relevant och som låg i linje med de tankar han själv hade kring datortekniken. De prioriteringar han gjorde kring forskningsfinansiering var mycket medvetna och vi ska lyfta fram några exempel som visar på dessa prioriteringar ledde vidare till.

En forskare vars visioner Lick valde att stödja, och som i flera avseenden hade varit något av en ensam röst i öknen, var Douglas Engelbart vars forskning ledde fram till helt nya användargränssnitt och sätt att arbeta med datorer, bland annat sådant som datormusen, det grafiska användargränssnittet, datorstödd ordbehandling, versionshantering, hypertext och videokonferenssystem  med mera.

Lickliders finansieringspolitik innebar också att universiteten kunde börja genomföra doktorandprojekt i datorvetenskap, något som inte hade gjorts dessförinnan. Innan Lickliders arbete på ARPA fanns det ingen i USA som hade disputerat i datorvetenskap. Genom att låta finansiera detta ämne vid amerikanska universitet la Licklider alltså grunden till den amerikanska datorvetenskapen som eget ämne.

Till de forsknings- och utvecklingsprojekt Licklider valde att finansiera räknas även “Project MAC” vid den tekniska högskolan MIT. Syftet var att utforma ett tidsdelningssystem i vilket 30 användare samtidigt skulle kunna använda en stordator genom att sitta vid terminaler med tangentbord. Detta var något helt revolutionerande och kom till exempel att påverka IBM i utvecklingen av sitt 360-system i mitten av 1960-talet. Med IBM 360-systemet introducerades för första gången bildskärmsterminaler på marknaden. Allt fler kunde nu arbeta mot en dator genom att sitta med en bildskärm och ett tangentbord. Project MAC innehöll även forskning och utveckling kring operativsystem och artificiell intelligens.

Som chef för IPTO fick Licklider dessutom möjlighet att inleda arbetet med sin vision om ”thinking centers”. I en PM från april 1963 skriver han om ett ”intergalactic computer network” och som han beskriver på ett sätt som har många likheter med dagens Internet. Denna promemoria kom att utgöra inledningen till ett arbete på ARPA som 1969 utmynnade i ett datornätverk som kallades för ARPANET. En av de två första datorerna att kopplas till detta datornätverk hörde för övrigt till den forskningsinstitution,  Augmentation Research Center, som Douglas Engelbarts ledde vid Stanforduniversitetet.

När ARPANET sjösattes hade redan Licklider avgått som chef för IPTO. Hans visioner hade däremot inte avtagit. I den viktiga artikeln ”The Computer as a Communication Device”, som han 1968 skrev tillsammans med sin efterträdare som chef för IPTO, Robert W Taylor, inleder författarna med att slå fast att man inom några år kommer att kunna kommunicera mer effektivt genom en maskin än ansikte mot ansikte. De hävdar i artikeln också att datorn kommer att förändra kommunikationsmönster mer genomgripande än tryckpressen och TV:n och de diskuterar kring datornätverket som ett nätverk som är öppet för allmänheten och som rymmer programvara, tjänster och information.

ARPANET övergick den 1 januari 1983 till att bli Internet och resten är, som man säger, historia.

J.C.R. Licklider avgick som chef för IPTO 1964 och verkade därefter som professor vid MIT (bland annat som ledare för Project MAC) och konsult inom näringslivet. Han intervjuades av Charles Babbage Institute 1988 och avled två år därefter. Mannen som satte igång hela den process som ledde fram till dagens användarvänliga datorer och internetsamhälle fick alltså aldrig se sina visioner nå allmänheten. Internet slog igenom på bred front vid mitten av 1990-talet.