Alessandro Volta föddes den 18 februari 1745, för jämnt 270 år sedan. Några av hans samtida var James Watt (f. 1736), Luigi Galvani (f. 1737), André-Marie Ampère (f. 1775), Georg Ohm (f. 1789) Michael Faraday (f. 1791). Alla dessa män har på olika sätt utforskat elektriciteten (vid denna tid var det uppenbarligen bara män som fick chansen till de stora upptäckterna). Framstegen inom den naturvetenskapliga forskningen kom under en period av förändring när det gällde synen på religionen och den ”av Gud givna ordningen” som tidigare hade försökt förklara fenomenen i vår värld. Perioden kallas upplysningstiden.
Vår enhet för elektrisk spänning, Volt, är uppkallad efter Alessandro Volta. Säg den dag vi inte stöter på Volt, eller Ampère för den delen. På varje batteri står V som en påminnelse om att det var Alessandro som först satte samman ett kemiskt batteri. Det bestod en stapel av metallskivor med tygbitar dränkta i salt, som mellanlägg. Varannan metallskiva var av zink, varannan av koppar. Elektriciteten hade funnits i naturen sedan universums tillblivelse. Nu kunde den som ville sätta samman en voltastapel med metallskivor och tygbitar för att experimentera med elektriciteten.
Bland folk i allmänhet skulle det dröja innan elektriciteten blev användbar och nyttig; den elektriska telegrafen som på sätt och vis startar IT-åldern kom 1837. Telefonen börjar sitt segertåg i mitten av 1870-talet. Det elektriska ljuset kommer näst, omkring 1880 och drygt 100 år senare kommer mobiltelefonen.
Men Voltas batteri var inte särskilt imponerande, jämfört med naturens krafter. Åskväder med bländande blixtar hade alltid skrämt och fascinerat. Genom att gnida saker mot varandra kunde man ladda föremål och göra små blixtar. En tidig konkurrent till batteriet, Voltas kemiska, var gnidningselektriciteten.
Tekniska museet fick en fråga för en tid sedan, som handlade om en elektricitetsmaskin som förevisats på stadstorget i Umeå 1774 och som använts i terapeutiskt syfte för att försöka bota olika krämpor. Det var en gustaviansk självbiografisk författare från orten som skrev och berättade om en fältskär som arrangerar härligheten där de församlade ”tar puffar”. Troligen en maskin liknande den ovan avbildade. Dess elektricitet var flyktig, man kunde samla upp elektriciteten i flaskor med guldfolie på insidan (en tidig kondensator) från dessa maskiner med roterande glasskivor som gneds mot skinnbitar. Friktionen mellan materialen rev loss elektroner som lät sig fångas i flaskan.
I en bok från 1797 försöker Elof Wäström förklara hur elektriciteten var orsak till att katterna i Stockholm drabbas av pesten oftare än ”landsortskatterna”. Det skulle bero på att stadens geografiska läge gör att de elektriska krafterna är större där än annorstädes. ”Till denna menings utredande, får straxt, såsom ganska bekant, erinras, huru Kattslägtet troligen är det mest elektriska ibland de fyrfotade djur vi känne.” Det är bäst att tillägga att generationer av skolelever gnidit kattskinn mot glas- eller ebonitstavar för att undersöka elektriciteten. Att katter i sig skulle vara särskilt elektriska är det väl ingen som tror längre? Det händer hela tiden, att nya upptäckter används för att förklara lite mer än de egentligen räcker till.
En lovande uppfinning som presenterades i Stockholm omkring år 1800 var en ånggenerator, en panna med kokande vatten där ångan leddes ut genom munstycken av träslaget buxbom. Ångan som rusade fram slet loss elektroner som gick att leda in i flaskor. Kanske gick detta att utveckla till en kraftkälla? resonerade man. Det dröjde till omkring 1830 då elektromagnetismen lett till utvecklingen av dynamon, eller generatorn, så att ångmaskiner och vattenhjul kunde generera elektrisk kraft. En utvecklingslinje som segrade, men också en spännande resa som Volta är med på.
Lämna ett svar