Klippa och klistra, ett kännetecken för hobbyfilmare

Skarvapparat Eumig Chemo Splicer och redigeringsapparat Ohnar VU-editor för Super 8.

Det första amatörfilmsformatet, 16 mm, introducerades av Kodak 1922. Sen rullade det på av bara farten.

Super 8 ljudfilmkamera Kodak Ektasound 140.

Det 16 mm breda formatet följdes av flera, som dubbel 8 från 1932, men det blev med Kodaks Super 8-format från 1965 som utrustning erbjöds i ett prisläge som gjorde att många kunde ha filmning som hobby. I Super 8 utnyttjades 50 procent större negativyta av den 8 mm breda filmremsan i förhållande till dubbel 8 vilket medför en högre bildkvalitet. Filmen var lätt att ladda genom att den var förpackad i kassetter. Kodak introducerade billiga och lätthanterliga filmkameror i Instamatic-serien för under 250 kronor. Andra tillverkare erbjöd mer avancerade kameror, som Beaulieu, där enbart kamerahuset kostade 1500 kronor och gav amatören alla möjligheter: bländarservo, utbytbar zoomoptik och många tillbehör.

Super 8-filmen kunde köpas balanserad för dagsljusfilmning eller ”Tungsten”, den senare skulle användas med fotolampa. För att redigera filmen användes en omspolare som gav möjlighet att veva fram filmen bild-för-bild för att hitta rätt punkt för ett klipp. Filmklippen skarvades ihop med specialcement i en skarvapparat. Man kunde också använda en särskild slipmaskin som fasade av filmremsans kanter innan de limmades. En enklare skarvning kunde göras med tejp. Med projektorn kunde sedan resultatet visas för släkt och vänner. Särskilt lustigt blev det om filmen istället för att spolas åter, spelades upp baklänges.

Super 8 smalfilmsprojektor Eumig Mark 8.

Förutom för privat filmning vid familjehögtider och semestrar användes smalfilm av bland andra filmklubbar för att dokumentera arbete eller natur. För den som inte hade tid att filma själv fanns såväl tecknad film som spelfilm att köpa. Ett exempel är den på 70 mm format inspelade storfilmen Ben Hur från 1959, med Charlton Heston i huvudrollen och med fyra timmars speltid, som i smalfilmsversion omfattade över 1,4 kilometer Super 8 film.

De kassetter till amatörkamerorna som Super 8 levererades på innehöll femton meter film vilket räckte för tre minuters filmning. Men filmen var dyr. Smalfilmen föll i popularitet när videobandspelaren som kopplades direkt till teven erbjöd flera timmars inspelning på ett band som dessutom gick att återanvända. Videokamerorna kostade till en början mycket och utrustning för redigering av video var i praktiken inte realistisk att anskaffa för det stora flertalet som tidigare haft filmning som hobby. Det tog många år innan utvecklingen av små hanterliga videokameror och kraftfulla datorer med användarvänliga program gjorde amatörfilmning motsvarande Super 8 möjligt.

Det som amatörer fångat på smalfilm representerar en del av vår 1900-talshistoria.

Efter en utredning gav den svenska regeringen år 2002 Filminstitutet i uppdrag att bevara smalfilmen för framtiden. Av denna anledning startade Filminstitutet enheten Filmarkivet i Grängesberg som samlar in filmdokument. Privatpersoner, föreningar och företag kan här deponera eller skänka sina smalfilmer. Efter några år sammanfördes arkivet med Kungliga biblioteket, som har nationellt ansvar för att bevara, vårdas och tillgängliggöra filmerna för till exempel forskning om hur vi levde och vad av vår samtid vi valde att filma.

Visste du att många av funktionerna i dagens videoredigeringsprogram för datorn refererar till analogtekniken. Är det nödvändigt när de flesta aldrig klippt i en filmremsa, slipat skarven eller försökt att limma en hållbar skarv? Eller är kopplingen till hanteringen av celluloidremsor och klister viktiga för att vi ska förstå?