Moviebox

Med en Moviebox och några hyrfilmer i handen kunde du se fram mot en helkväll framför teven. Videobutiken hade extra stort brevlådeinkast för återlämning av boxen.

En kanske bortglömd tillsats till teveapparaten är Movieboxen. Videobutiken hade extra stort brevinkast för återlämning av den.

Moviebox var en bärbar videospelare utan inbyggd tv-mottagare eller inspelningsmöjlighet som lanserades av Esselte runt 1980. Den kunde hyras för något dygn i videobutiker tillsammans med videofilm. Video i hemmet fick sitt genombrott vid denna tid, men de första videospelarna för hemmabruk kom från bland andra Philips redan i mitten av 1960-talet. Tillverkarna Sony och Ampex hade system med band på spole 1964 respektive 1965. Som en följd av kompaktkassetten för bandspelare och Instamaticfilmen 1963 samt Super 8-kassetten 1966 kom Philips med VCR-formatet 1970.

Det dröjde tills Betamax (från Sony) och VHS (förkortning för Video Home System, framtaget av företaget JVC) infördes 1975 innan video för hemmabruk började få en större spridning. Det var just mellan dessa båda format som striden kom att stå. Bandens speltid såväl som systemens bildkvalitet förbättrades ständigt. Philips försök att lansera ett nytt format 1978 i form av systemet Video2000 misslyckades och det avvecklades redan 1985. Betasystemet inriktades på utrustning för professionellt bruk. Det som starkt bidrog till att VHS som format segrade var satsningen på hyrmarknaden, både apparater och filmer. De första videospelarna hade varit mycket dyra att köpa men VHS licensierades ut till många tillverkare och priserna föll. Många tyckte också det var praktiskt att kunna spela in program för att titta på senare. Movieboxen fanns kvar till slutet av 1990-talet. Efterfrågan av denna avtog med fallande priser på videospelare för hemmabruk och tillgången till spelfilm på DVD-skiva. I vilken riktning utvecklingen med Blueray-formatet eller strömmad köpfilm via bredbandsnät kommer att utveckla sig får framtiden utvisa. Hur ser du helst på film?

Not. Bloggserien bygger på en artikel i museets årsbok Daedalus från 2006, här omarbetad och utökad, med flera nya illustrationer.