Vi har återupptagit nördcaféerna! Denna gång på ett lite annorlunda sätt. Vi tog fram några föremål, bilder och dokument ur våra samlingar från telefonhistorien. Dem satte vi fram i Läsesalen och pratade kring.

Nördcaféet hölls i Läsesalen, 37 besökare kom. Bland dem två systrar, barnbarn till G.A. Betulander. Övriga deltagare kom från museets vänförening som brukar ha aktiviteter på onsdagskvällar och från Telehistoriska samlarföreningen. Några av oss var också personal.

Vår ”nördgeneral” Nils Olander presenterade nördcaféet och varför vi samlats. Han berättade om de omfattande telesamlingarna vid Tekniska museet och om hur han träffat på Anne Marie Betulander, barnbarn till Ansgar Betulander, och då fått idén till detta nördcafé.

Porträttbild av G.A. Betulander. Museets ID-nr TEKA0131039

Vem var då Gotthilf Ansgarius Betulander? Han föddes i Lima 13/1 1872, dog 20/10 1941 och kom att bli en av pionjärerna inom automatiseringen av telefonin. Denna utveckling sträckte sig över en lång period och G.A. Betulander var aktiv från sekelskiftet 1900 till 1930-talet. Det känner vi till genom Telegrafverkets historik, men vem var personen, vem var Ansgar? Det hoppades vi kunna få ledtrådar till…

Anne Marie Betulander och hennes syster Birgitta Hellgren berättade om att de aldrig träffat sin morfar Ansgar, han dog några år innan de föddes, men att de hört mycket berättas av mormor Anna-Lisa och mamma. Till detta tillfälle hade de tagit med en del släktsaker: ett par fotografier, en teleskopisk mugg i metall och ett ritbestick som tillhört Ansgar. Vi fick också se hans lilla skjorta, han var nämligen för tidigt född och fick i början ligga i en sådan varmvattenberedare av koppar som man hade bredvid spisen. Skjortan hade senare systrarna fått för att ha som dockkläder. Ansgar föddes på prästgården i Lima, där hans far Evald var kyrkoherde. Han hade många syskon. Ansgar lärde sig många språk; engelska, latin, tyska… det finns böcker i familjen med noteringar i marginalen där han översatt ord.

Bild ur fotoalbum som museet fått efter G A Betulander. Barnen på bilden är okända men troligen från hans hembygd Lima där fadern var kyrkoherde.

Namnet Betulander kommer av en latinisering, det var vanligt med namn under 1700-talet. Den utgick från en plats släkten då bodde på, en gård eller ort som hette något på Björk- (Betula Alba på latin). Anne Marie släktforskar. Familjen har också ursprung från Skottland.

Vilken utbildning hade då G.A. Betulander? I verket Telefon och telegraf i Sverige, av Ivar Lignell (1935) s.295 står det, under rubriken Konstruktionsavdelningen att Ansgar ”Inträdde i tjänst 29/5 1891 vid Telegrafverkets verkstad, förman 1897, verkstadsingenjör 1908, RVO.” Det fanns olika vägar till framgång, teknisk utbildning kunde inte alltid erbjuda den kunskap som behövdes inom Telegrafverket. Därför fanns Telegrafverkets Undervisningsanstalt. G.A. Betulander kan förmodligen ha fått sin utbildning i telekommunikationsteknik inom tjänsten, han började vid nitton års ålder. I ”Vem är det: Svensk biografisk handbok” från 1939 står det att Gotthilf Ansgarius Betulander ”stud. o. prakt. v. in- o. utl. fabr., anst. v. telegr:v. verkst. Sthlm 91, 1:e rit. o. ing. där 01, ord. verkst:ing. 07-37”. Det styrker tesen att utbildningen skedde inom verket.

Automatisk telefonväxel som var utställd i Paris 1900 och belönades med guldmedalj(!), därefter använd i Järla, Nacka.

Några föremål runt utvecklingen av G A Betulanders automatiska telefonväxlar finns samlade här. I museets arkiv finns handlingar, som ritningar och bilder. Han var bland de tidigare inom tekniken och visade en variant med roterande väljare i Paris, vid världsutställningen 1900.

G A Betulander tog fram flera alternativ för hur man kunde åstadkomma de impulser som skulle styra reläerna i telefonväxlarna. Det var en variant som liknade en kassaapparat, en telefon av ljusstakstyp med en skruv i stolpen men även förstadie till fingerskiva.

Den roterande väljaren var inte så tillförlitlig, istället utvecklade Betulander en väljare där reläer gjorde så att kontakter ”klättrade” på en kuggstång och vreds så att de kunde nå ett kontaktfält med ett hundratal kontakter.

Tillsammans med Nils Palmgren utvecklade G A Betulander ett mindre system med växlar och underväxlar, i laboratoriemiljö. Lösningen patenterades delvis. Mellan 1910-1920 var G A Betulander tjänstledig från Televerket för egen verksamhet, i Liljeholmen och i England: AB Autotelefon Betulander. Små växlar installerades på flera håll i Sverige; Enköping, Oxie, bilder finns i museets samlingar.

G A Betulander och Palmgren kom överens med AB LM Ericsson att om Televerket inte valde deras lösning, skulle AB LM Ericsson erbjudas att köpa den. Axel Hultman, som var direktör vid Televerket och uppfinnare av en automatisk växelteknik, var också konkurrent till Betulander och kan möjligen ha spelat roll i verkets valet av teknik? Han både var innovatör och beställare. Detta beskrivs i en avhandling av Claes-Fredrik Helgesson (1999), berättade Nils.

Det är viktigt i sammanhanget att se vilken idé som Axel Hultman stod för och vem som sedan omformade den till den praktiskt användbara automatiska telefonväxeln. Hultman ville ersätta telefonisten, som nådde att koppla upp samtal till 10000 abonnenter vid sitt multipelväxelbord. Detta skulle ske med en automatisk väljare för 10000 linjer. Hultmans väljare skulle söka rätt på abonnentens ledningar i ”multipelmattor” av ledningstrådar, patenterat 1915. Principen med multipelmattor och hur de söktes behölls, själva väljaren bantades till en radiellt vridbar konstruktion med 500 nummer i multipeln, uppdelat i 25 sektorer om 20 nummer. Den som gjorde systemet praktiskt var Knut Kåell vid AB LM Ericsson, som fått uppdraget att vidareutveckla Hultmans idéer 1918. 500-väljarsystemet blev det som Televerket valde. Ett tredje växelsystem utvecklades av Herman Olsson som var direktör vid Televerket men detta ansågs för dyrt och kom inte ifråga.

Fru Betulander och Clas Weman vid en telefonväxel.

Fru Betulander granskar ”Sundsvallsväxeln” på Telemuseum 1962 tillsammans med Clas Weman, en annan pionjär.

G A Betulander utvecklade koordinatväljaren efter en amerikansk idé, för Televerket under ledning av Herman Olsson. Det finns bilder i museets samlingar som visar Televerkets koordinatväljarsystem som användes vid Göteborgsutställningen 1923, och som visar ”Sundsvallsväxeln” från 1926. Provstationen i Sundsvall byggde på koordinatväljaren som var snabbare än 500-väljaren men begränsad till 100 nummer. Växlar med denna teknik visade sig bra för landsbygden och parallellt med AB L.M. Ericssons 500-väljare bidrog dessa system till att hela landets telefonnät automatiserades.

Nils hade förberett bilder och lite bakgrund om Södertörns villastad, där familjen bodde. Den idag försvunna villaförorten (vid Farsta strand) var befolkad av direktörer och entreprenörer. I närheten av Betulander bodde familjen Gylling som bland annat tillverkade radioapparater med varumärket Centrum. Huset familjen Betulander bodde i finns kvar och är idag förskola.

Anne Marie och Birgitta berättade historier de hört om sin morfar Ansgar: Att han och deras mamma låg och sköt prick med luftgevär i serveringsgången. Ansgar hade den första bilen i Södertörns villastad, med fotsteg på sidorna, och eftersom barnen i kvarteren brukade hoppa på och ”tjuvåka” installerade han elektriska trådar så att de inte skulle kunna stå där. En gång hade han och deras mormor Anna-Lisa stått på en balkong vid en fest omkring 1940, då hade han tittat upp mot månen och sagt: ”alldeles snart kommer vi att kunna flyga dit”. De som hörde det tyckte han var stollig. När han dog sänkte Anna-Lisa hans tekniska experiment och saker i sjön Magelungen.

Det sista vi tittade på var ett familjealbum från 1916 som tillhört Ansgar Betulander och som överlämnats i museets vård på 1980-talet. Albumet är i dag digitaliserat men ej registrerat. Bilderna, från Dalarna, saknar beskrivning men Ansgar förekommer på flera bilder och det är förmodligen närmaste familjen – syskon? – på bilderna. Miljöerna från Lima-trakten är Carl Larssonskt måleriska. Några bilder verkar vara från gränstrakterna mot Norge. Museet tar gärna emot mer information kring fotografierna i albumet så att vi kan berätta om dem! Kommentera i DigitaltMuseum om du vet något om motiven.