TV-mottagare från Philips, årsmodell 1955. När TV2 startade måste man köpa en extra låda och en annorlunda antenn för att se den nya kanalen.

TV-mottagare från Philips, årsmodell 1955. När TV2 startade måste man köpa en extra låda och en annorlunda antenn för att se den nya kanalen.

Televisionen var redan utbredd i USA när “Nämnden för televisionsforskning” startade i Sverige 1947. Syftet var att utveckla ett gemensamt europeiskt system med bättre bildkvalitet.

Redan när televisionen startade på allvar i Sverige 1956 var det många som förespråkade att det skulle finnas fler kanaler. Från början hade Sverige tilldelats frekvensutrymme för 70 sändare i VHF-bandet men 1961 öppnades ett nytt band i ett högre frekvensområde, UHF och det gav utrymme för ytterligare 123 sändare. Tanken var att man skulle kunna införa ytterligare tre TV-kanaler. Utbyggnaden av systemet bekostades genom avgifter från alla som skaffade TV. Organisationen TV-främjandet grundades 1962 och lade året därpå fram en utredning om ett licensfritt TV2 i Sverige efter förebild från Storbritannien och Finland, men förslaget genomfördes aldrig. När den nya tevekanalen startade i december 1969 var det enligt samma licensmodell som använts sedan grundandet av Radiotjänst 44 år tidigare.

Övergången till två kanaler var inte problemfri. Äldre TV-mottagare saknade möjligheten att ta emot UHF-signaler eftersom mottagare för UHF-området inte var tillåtna före införandet av den nya kanalen. De var till och med olagliga.  Under en period före bytet hade handeln sålt TV-mottagare som var ”förberedda för TV2”. Detta var dock inte helt sant. Ofta handlade det i så fall om importerade apparater som hade plats för en kanalväljare till. I Sverige var de S-märkta för anslutning till elnät utan denna kanalväljare och eftermontering fick inte ske. Därför måste man söka en annan lösning.

För att kunna ta emot TV2 i sin gamla TV-mottagare var man tvungen man köpa en tillsats, med möjlighet att ställa in de högre UHF-signalerna och göra om dem till VHF-signaler. Antennen skulle inte vara en sprötantenn, som varit vanlig till TV1 och bestod av två teleskopantenner som gick att ställa i valfri vinkel. Till TV2 skulle en dipolantenn användas. Den hade istället för spröt en sammankopplad slinga som skulle riktas mot sändaren. En enkel dipolantenn kunde man göra själv av en bandkabel som klipptes till och virades ihop efter beskrivning i pressen. Om sändaren låg i närheten kunde det också räcka med bordsantenn. Var det långt till sändaren, var det dock nödvändigt att införskaffa en ny antenn. Dessa utomhusantenner var komplicerade och hade många element, direktorer och reflektorer, som fångade in signalerna från TV-sändaren. För boende i flerfamiljshus ordnades konverteringen redan i centralantennanläggningen så att äldre TV-mottagare kunde användas.

När färg-TV introducerades 1970 hade de nya apparaterna kanalväljare för UHF inbyggda och behovet av en tillsats fanns inte. Dessa har i sin tur med tiden kompletterats med analoga eller digitala mottagare för kabelteve, satellit eller marksänd digitalteve. Eller kanske med piratdekoder för avkodning av kabeltevesignaler?

 

Not. Bloggserien bygger på en artikel i museets årsbok Daedalus från 2006, här omarbetad och utökad, med flera nya illustrationer.