Sommar, sol och Polaroid

Solen skiner ute, sommaren knackar på dörren. Idag förknippar nog de flesta varumärket Polaroid med solglasögon. Men några kanske minns direktbildskamerorna? Att Polaroid också gjorde 8-millimetersfilm som snabbframkallade sig själv är det förmodligen få som kommer ihåg. I museets samlingar finns i alla fall en sådan kamera!

Edwin Land utvecklade de första moderna konstgjorda polariserande filtren redan som student vid Harvard i slutet av 1920-talet. De användes för till exempel solglasögon, bländningsfria strålkastare för bilar och utrustning för stereoskopisk fotografering. Land kom aldrig att avsluta sina studier utan fortsatte som entreprenör att utveckla sina idéer och grundade därför företaget Polaroid. Under sitt liv hann han med att registrera 500 patent; fler har endast Thomas Alva Edison.

När Lands treåriga dotter en gång frågade varför hon inte omedelbart kunde få se en bild han tagit sporrades hans fantasi. Många år senare beskrev han hur han efter en timmes promenad hade fått huvuddragen till kamera, film och kemi klara för sig och skyndat över till en kollega för att i stora drag beskriva principen för en kamera med direktbilder. Efter fem års utvecklingsarbete presenteras kameran ”Land 95” hösten 1948. Det var den första kameran där man efter bara några minuter kunde se resultatet. Produkterna marknadsfördes hårt, att kunna se bilderna direkt var den främsta fördelen.

Filmformatet Polavision användes under senare delen av 1970-talet men fick inte någon omfattande spridning. Några användare var dock artister som Andy Warhol, Charles och Ray Eames. Filmen levererades i en kassett som även innehöll kemikalierna för framkallning. Polaroid tillverkade också särskilda projektorer, eftersom filmen skulle spelas upp direkt från kassetten. Längden på filmen var 33,5 fot, kortare än super-8 som hade 50 fot film i kassetterna. Filmen hade med 40 ASA en förhållandevis låg känslighet, vilken kom sig av de filtrerande lagren för rött, grönt och blått i emulsionen. Många uppfattade filmen som mörk och murrig. För att ge en tydligare bild erbjöd Polaroid bordsprojektor med projektion bakifrån mot en mattskiva. Utrustningen var förhållandevis dyr och Polaroid inriktade försäljningen mot industrin, där den korta framkallningstiden var en fördel vid dokumentation av försök. Vid exempelvis tester av produkter eller teknik kunde teknikerna snabbt se resultatet och dyr väntetid undveks. Sådana kunder var också mindre priskänsliga än privatkunder.

Polavisionfilmer verkar inte åldras med behag. Kanske det beror på att de ursprungliga kemikalierna finns kvar i samma kassett som filmen, år efter år? Se ett exempel på film i Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=_fDxAThIrkg. Polavision fick snart konkurrens av ny teknik, som VHS och Betamax. Videoteknikens magnetband hade längre speltic och kunde återanvändas många gånger och var lättare att visa, på en tv till exempel. Polaroids smalfilmsteknik blev därmed ett av företagets dyrare misslyckanden med en förlust 1979 på närmare 70 miljoner dollar. Detta bidrog till att företagets grundare och ordförande avgick som VD 1980 och två år senare lämnade företaget.

Filmen är en av de 100 viktigaste innovationerna. Nu undrar vi här på museet om det finns någon som har erfarenheter av Polavision, kanske använt själv eller har någon gammal utrustning stående? Vi har inte någon betraktningstutrustning i våra samlingar och inte heller filmkassett. Hör gärna av dig, via vår hemsida: http://www.tekniskamuseet.se/1/904.html