Diavox i ädelträDiavoxen togs fram i en designtävling 1975. Det var Televerket och Ericsson som behövde en ny telefon för de digitala telefonväxlarna de utvecklade i det gemensamma bolaget Ellemtel, växlarna blev kända som AXE. Fyra designfirmor bjöds in och fick tre månader på sig att lämna förslag. Vinnare blev Carl-Arne Bregers designkontor. Arbetet med att anpassa förslaget för produktion pågick mellan 1975-77, Breger och hans medhjälpare Richard Lindahl tog fram 14 olika modeller i trä och det var problem för ingenjörerna att se hur designerns idéer skulle kunna rymma den teknik som behövdes i en telefon av plast. När knappsatstelefonen börjar serietillverkas sommaren 1978 har den fått namnet Diavox. Standardversionen var i plast, en nyhet var att man kunde byta hölje efter tycke och smak.

Bland förutsättningarna för den nya telefonen ingick att den skulle kunna förses med knappsats för både ton- och impulsval samt få en förbättrad talkvalitet. Telefonen hade en elektretmikrofon och en automatisk reglering för anpassning till abonnentledningen på sändningssidan. Med Diavoxens tillkomst och introduktionen av den datorstyrda digitala telefonväxeln AXE kunde en rad nya teletjänster börja nyttjas, så som återuppringning vid upptaget, kortnummerval m.m. Tonvalsknapparna omfattade också “stjärna” och “fyrkant”, totalt 12 knappar för att kunna styra telefonväxelns extrafunktioner. Diavox tillverkades mellan åren 1978-1989 av både TELI (Televerkets Industridivision) och L.M. Ericsson.

Museet fick just en fråga om en Diavox i trä, kunde det vara en protoyp för själva diavoxen? Nja, träapparaten tillkom efter att Diavox fått sin slutliga design. Man kan säga att den är en spinn-offprodukt. Televerkets industrier Teli kunde tillverka denna specialversion av Diavox genom att fabriken  i Nynäshamn innehade en datastyrd fräsmaskin. Den användes bland annat i samband med lanseringen av den nya växeln och telefonen som en presentprodukt. Ericsson köpte in ett större antal, vid export hette telefonen inte Diavox utan Royal 100. Tekniken för att lacka telefonhöljet var viktig för att undvika sprickbildning. Det tillverkades diavoxer i fem olika träslag: valnöt, mahogny, afrikanskt rosenträ, körsbär eller sykomorlönn. Elektroniken som var samma som  i standardmodellen blev i viss mån anpassad för att passa i höljet. Tekniska museet har i telesamlingen från f d Telemuseum en av tre prototyper till denna. Flera telefontyper  gjordes i trä vid fabriken i Nynäshamn, en del presentmodeller specialdesignades också i samarbete med ett småländskt glasbruk. Tillverkningen av trätelefoner upphörde efter en brand i fräsmaskinen.

Texten på telefonens undersida lyder:

“Denna apparat är en av Teli specialtillverkad prototyp till den Ellemtel-utvecklade knapptelefon som succesivt skall ersätta dialog-apparaten från och med 1979. Teli, Nynäshamn, 1977.”