Vi tog fram en mobiltelefon, en sån där väsktelefon. Vi tog fram en riktigt gammal cykel, en höghjuling. Sen bjöd vi in museets besökare och ställde några frågor.

Höghjulingar fanns också i Norge, här är en man på cykelsemester(?) i Gudbrandsdalen, Rödsheim.

Vi frågade om de visste vad det var för någonting, hur de fungerade och om de hade några reflektioner eller minnen kring dessa. Det var ovant för många, att vi som museum ställer frågorna (vi vet väl redan allt?). Jo, vi vet en hel del. Vi vet om när höghjulingen uppfanns och hur mobiltelefonsystemet NMT 450 kom till. Det berättar vi gärna om. Kunskap vi saknar, är dina erfarenheter och tankar. Dina minnen som förknippas med saker du sett och kanske använt.

Detta var ett sätt för oss att börja pröva ”Tingens metod”. Den grundar sig i ambitionen att öppna museiinstitutionerna och inkludera alla i samhället med människan i centrum. Genom att utgå från föremålen och undersöka hur ni och vi relaterar till dem, skärper vi blicken för det materiella och sätter människan i fokus. Projektet Tingenes metode är ett samarbete mellan de norska museerna Kulturhistorisk museum, Oslo museum och Norsk Teknisk museum. De har jobbat med detta i ett par år och och berättar mer om detta på sin blogg, www.tingenesmetode.no .

Ericsson Hotline NMT 450. Svenska Scoutförbundet har använt mobilen ombord på sitt segelfartyg s/y Biscaya under 1980-90-talen.

Hur gick det med våra föremål då? Mobiltelefonen från mitten av 1980-talet var det föremål som var lättast att prata omkring visade det sig, fast den inte hade SMS, kamera, pekskärm, mediaspelare, wifi och allt annat vi kräver av en mobil idag. Särskilt spännande var det att höra om familjen som köpt en sådan stor mobil eftersom ett av barnen fått brusten blindtarm och låg på sjukhus. Med mobiltelefonen kunde familjen ha kontakt dygnet runt, om något allvarligt skulle hända och de måste komma till sjukhuset.

Höghjuling var en cykel med ett stort framhjul och ett litet bakhjul med drivningen direkt på framhjulet.

Cykeln var av någon anledning svårare att prata om. De yngre tvekade om de kunde kalla det för en cykel. (Vi hade en förutfattad mening att cykel, det har ju alla så det borde vara lätt.) Nej, denna typ av cykel som var som mest populär 1865-1885 var bara konstig. Vuxna hade sett sådana på film men förknippade dem inte med något särskilt. Så vi frågade istället: när lärde du dig cykla? Det hade de flesta minnen av. Det var svårt att hålla reda på höger och vänster i början. Någon vuxen hade sprungit bakom och hållit i (eller inte hållit i, det var inte säkert) tills balansen infunnit sig och cyklandet gick av sig självt.

Vi fortsätter lära oss metoden och har mer att berätta om vad vi upptäcker. Häng med på vår resa! Kanske du har något att berätta om mobiltelefonen eller cykeln i detta inlägg? Kommentera gärna!

 

I en serie inlägg taggade ”Tingens metode” tar vi dig bakom kulisserna och berättar om vårt arbete med detta tema. Vill du veta mer? Kontakta oss gärna.